Nervvraket Nina

Nervvraket Nina kan inte rå för det, men hon ser risker i precis allt. Eller, rå för och rå för, hon ser det inte som ett personlighetsfel direkt.

Det är ju faktiskt bara sunt att någon inser hur farligt allting är!

Det mesta kan ju, om man tänker efter, gå på tok, och folk som inte inser det är faktiskt inte riktigt kloka.

Hur skulle det se ut i världen om ingen ringde i varningsklockan ibland? Om ingen vettig person påminde och liksom sa hallå, vi måste tänka på säkerheten!

Det var utan tvivel någon som Nina som uppfann ridhjälmen. Och säkerhetsstigbyglarna. Och säkerhetsvästen. Och gramantygeln. Japp.

I stallet är hon självpåtaget skyddsombud och säger alltid till om farliga krokar som sticker ut från väggar och lösa stenplattor och annat livsfarligt.

Men trots att Nina alltid har rätt verkar det som om folk irriterar sig på henne. På ridskolan till exempel, där sa de åt henne att inte lägga sig i när dottern red! Men Nina ville ju bara informera om att dottern inte borde galoppera den dagen eftersom hon ramlat av gången innan, det måste väl en mamma få säga!?

Nina rider dressyr, någon annan gren är helt otänkbar. Självklart tar hon inga risker med sin häst och den har både boots, benskydd och tjockt täcke året runt i den pyttelilla hagen, där den går ett par timmar om dagen bara. Nina vill ju inte att han ska skada sig!

Hon vill absolut inte rida ut eftersom det är livsfarligt, men veterinären har sagt att det inte är bra för hennes häst att bara gå i ridhus, så hon försöker ibland att trotsa sin rädsla.

Innan Nina ska ska rida ut tänker hon i förväg på alla olyckor som skulle kunna hända. För sin inre syn ser hon hur pressenningar fladdrar, hur lösa hundar kommer farande, hur barn kommer gunga i gungor, hur byggjobbare kommer starta maskiner just när hon passerar och att det kommer komma jättestora lastbilar på vägen som skrämmer hennes häst.
Och så kommer hon fram till att hon inte kan rida ut idag heller.

Somliga säger till Nina att man inte får tänka så här. Det finns till och med de som hävdar att risken för olyckor ÖKAR om man tänker på olyckor i förväg. Hur menar de, undrar Nina, om man tänker på allt som kan gå fel innan så minskar ju riskerna, det begriper väl vem som helst!

I hemmastallet orkar ingen rida tillsammans med Nina längre. Vid de få tillfällen hon trots allt rider ut börjar hon ryta och skrika om hästen så mycket som rör på ena örat, och det är det ju ingen som tycker är trevligt.

Och i ridhuset måste allt vara på hennes villkor. Som den där kvällen då Cissi och Nina råkade hamna i ridhuset samtidigt. Det var inte meningen, för Cissi red vid en tid hon inte brukade, och då råkade Nina vara där.

Annars gjorde Cissi sitt yttersta för att inte rida när Nina red.

För det första hörde inte Nina när Cissi knackade. Hon knackade två gånger, och när hon inte fick svar gick Cissi in.

– Vad gör du, du måste knacka först! Du kan ju inte bara storma in sådär! utbrast Nina.

– Jamen jag knackade, svarade Cissi.

– Det har jag inte hört!

– Jo, jag knackade. Två gånger. Och jag stormade inte in.

– Jaha men man får faktiskt inte komma in innan man fått svar! fräste Nina.

Sen under ridningen kom Cissis kompis in. Nina sneglade misstänksamt mot läktaren. Personen hade en hund.

– Du får ta ut hunden! Min häst kan bli rädd och hoppa till!skrek Nina.

Besökaren lät osäkert blicken gå över till Cissi som himlade med ögonen.

– Nej Nina, det är DU som är rädd, sa Cissi surt.

Men Nina envisades och hundägaren gick ut med hunden och stängde in den i sin bil. När hon slog igen bildörren hoppade Ninas häst till.

Nina röt åt den och drog åt gramantygeln. Tack gode Gud för gramantygeln!

Nu startade Anders traktorn i närheten och började harva uteridbanan.

– Ååhh, måste han göra det just nu! klagade Nina.

Sedan kom två barn in på läktaren.

– Hörni ungar, om ni ska vara här inne måste ni sitta helt stilla och vara knäpptysta! Ni får absolut inte springa runt och leka eller flaxa med jackorna! gastade Nina.

Barnen stirrade storögt på Nina och försvann ut igen.

Cissi teg och började öva galoppombyten nere på sin ända. Nog för att Cissi var lite tvär och kantig, men hon hade gott ridbanevett och såg alltid till att inte komma för nära eller krocka med någon.

Men Cissis ridövning oroade Nina som inte kunde koppla av.

– Du, jag håller på med bakdelsvändningar, tror du att du kan vänta lite med galoppen?

Nu var måttet rågat för Cissi.

– Nej, jag kan inte vänta med det, och dina behov kan inte styra hela universum! snäste hon.

Nina spärrade upp ögonen.

– Men herregud, vad är det MED dig? Jag bara frågade!

Trots upprepade tillsägelser lugnade sig Nina aldrig med sånt där.

– Sluta härja med folk, kunde stallchefen säga.

Men Nina kunde för sitt liv inte se det som att hon härjade med andra. Hon ville bara göra riskerna i stallet och ridhuset så små som möjligt, vad kunde vara fel med det?

Illustration: Ulrika Fåhraeus