Det sista inlägget. Ponnymamman 2014 – 2024.

Idag på nyårsdagen 2025 gör jag något som jag tänkt på länge, jag säger adjö till Ponnymamman.

Tio år är en lång tid och det är dags för förnyelse.

Nu skickar jag henne i pension, den gamla pansarvagnen.

Detta blir det allra sista inlägget jag gör som Ponnymamman, inlägg nummer 659.

Men innan jag tar farväl av henne vill jag berätta lite om hennes gärningar.

I början hette bloggen ”Mitt liv som Ponnymamma” och jag skrev mest skojfriska inlägg om vårt kaotiska tävlingsliv.

Tidningen Ridsport, som jag då hade skrivit för som frilans i nio år, gillade bloggen och ville att jag skulle ha den hos dem.

Det var de som döpte mig till Ponnymamman, och det namnet har jag fått dras med sedan dess.

Det var bra att ligga hos Ridsport, jag blev lite känd där.

Men efter ett och ett halvt år hos dem kände jag att jag behövde mer svängrum. Jag ville ha friheten att blogga när jag ville, så fort andan föll på.

Kunna agera snabbt och reagera på saker som hände. Jag ville också ha frihet att ta upp precis vad jag ville utan att kolla med någon först om det var okej.

Jag la bloggen på egen domän, och där har den legat sedan dess.

Och den kommer finnas kvar. Det kommer att gå att söka på gamla inlägg. Jag kastar väl inte bort tio års skrivande heller! Allt ligger kvar här.

* 2015 hände en del saker som gjorde att jag började kritisera Svenska Ridsportförbundet öppet. Det var på den tiden inte så många som gjorde det. Det var ”farligt” att få dem emot sig, sas det.

Och det skulle jag få erfara. Jag blev minst sagt impopulär.

Men maktmissbruk, tystnadskultur och bakåtsträveri är saker som ständigt måste attackeras och det var mycket sånt i SvRf tyvärr. Alltså kritiserade jag dem ändå.

* 2016 började jag skriva om det jag kallade ”gubbkulturen” -vissa hästkarlars benägenhet att ta för sig bland unga tjejer. Det var ett och ett halvt år innan metoo.

2016 var även året då jag som första person utanför familjen lyfte fram den idag välkända historien om ”Hästgården” i offentligheten, i det här blogginlägget.

Familjen i alltings centrum bad mig ett par år senare att skriva deras självbiografi, vilket jag med stort engagemang och intresse gjorde, den heter Händelserna på Hästgården och blev en av de bäst säljande titlarna hos Forum under ett par år. Och den tuffar ännu på.

Och sedan kom en tv-serie på saken som många har sett, Nattryttarna. Men Nattryttarna är ärligt talat en ganska blek spegling av en verklighet som var mycket värre -vill man ha sanningen så finns den att läsa i Händelserna på Hästgården.

* I februari 2017 kastade jag brandbomben om ”Pelle”, en tränare i Skåne som var begiven på minderåriga, med förbundets vetskap. Det var ett inlägg som fick stora konsekvenser.

Det här blev en väldigt besvärlig och långdragen resa för både ”Pelle” själv men även för Svenska Ridsportförbundet som hamnade i blixtbelysning för sin oförmåga att hantera frågan, och män som Pelle. Det blev senare också en dyr rättsprocess för SvRf.

Sorry SvRf, men hade ni hanterat saker bättre från början hade ni aldrig hamnat i det där.

Själv fick jag det hett om öronen med polisanmälningar från ”Pelle”. I maj 2017 medverkade jag (och Pelle) i Uppdrag Granskning som till följd av mitt blogginlägg gjorde ett inslag om Pelle. Det var också många som vände sig emot mig och trakasserade mig.

Sexuella övergrepp och andra utnyttjanden i ridsporten var något jag skrev mycket om i ungefär sju år. Jag var med i ytterligare ett Uppdrag Granskning på ämnet 2022.

Just nu är det ämnet lite vilande, men det kommer säkert att komma upp igen. Det är absolut inte så att jag inte bryr mig om det längre.

Från 2016 debatterade jag även veterinärvårdens utveckling från att ha varit ett kall och ett fint yrke mot något som alltmer präglas av kapitalism och girighet.

Jag var bland de första att uppmärksamma vad som pågick -att två kedjor, Evidensia och Anicura, höll på att köpa upp hela marknaden och drev upp priserna.

Även i samband med det fick jag det rejält jobbigt privat under ett par år. Det kan inte beskrivas hur hatad jag blev av veterinärkåren.

Idag kommer veterinärer till mig och vill berätta saker. Och de säger till mig att jag hade rätt.

Annat jag har försökt ta upp men med mindre framgång är miljön -det blev några fesljumma debatter men de dog av ganska snabbt.

Det kan bli så med ämnen där alla är lika goda kålsupare. Där man inte kan peka på andra.

Under några år roade sig de stora hästtidningarna med att utse vilka som hade mest makt i hästvärlden.

Helt otippat var det en halvfattig tant på en enkel, lerig gård som var en av dem.

Något år var jag utsedd till tredje mäktigaste hästkvinnan efter Antonia Axelsson Johnsson och Lisen Bratt Fredricsson.

Jag har inga pengar, ingen egen ryttarkarriär, är inte vän med rätt personer eller gift med en ryttarstjärna.

Det jag har är mina ord, och en förmåga att använda dem.

Jag är när allt kommer omkring bara en vanlig hästmänniska, och jag har skrivit mycket om vardagen med hästar, om tävling och om hur det är att leva på en gård.

Jag var också ute för flera år sedan och skrev om hästvälfärden och hur vi måste ändra på saker innan världen ändrar det åt oss.

Sedan kom som bekant Helgstrand-gate och jag är just nu utled på debatten som den ser ut idag. Polariserad, trist och dum.

Jag har både givit och tagit hårda smällar under de här tio åren.

Men jag har också fått och spridit mycket kärlek.

Ganska många insamlingar har jag gjort, till allt från hästmänniskor i knipa, till cancerforskning, åt ryttare som inte haft råd att åka på mästerskap och till hästar och människor i Ukraina.

Tack än en gång alla givmilda och snälla följare för att ni swishat till dessa goda ändamål!

Sist men inte minst har jag skojat en hel del. Jag kan faktiskt vara rätt rolig också. Ibland måste man skratta.

Jag har bloggen att tacka för otroligt mycket.

Jag har lärt känna många människor tack vare den, fått många tips och har fått höra främlingars innersta hemligheter.

Vi hittade min dotters fantastiska tävlingshäst NuEller Aldrie via bloggen och jag kunde ta klivet in i författarvärlden tack vare bloggen. Jag har medverkat i tidningsintervjuer, radioinspelnignar och poddar.

Har jag tjänat pengar? Nej det kan man inte säga. Inte mycket. Medan min dotter tävlade fick vi en del spons, mest i form av produkter, och det ska inte underskattas!

Men tjänat pengar här -nej, inte många kronor.

Min dotter Saga nådde ponnylandslaget, juniorlandslaget och YR-landslaget i fälttävlan, trots i sammanhanget ”fattiga” föräldrar.

Den resan har jag också skrivit mycket om här -hur det är att vara de där som knappt har råd. I en dyr sport.

Nu är jag inte längre en ponnymamma, inte ens hästmamma då min dotter lagt ridningen på is.

Därför känns det dags att sätta punkt för Ponnymamman som bloggalias -men jag fortsätter skriva.

Under mitt eget namn.

Kanske breddar jag mig och skriver om annat än häst också, även om jag självklart fortsätter att vara en hästmänniska.

Jag har ännu hästar, och jag bor på min gård.

Och ja, jag ska hålla ett getöga på SvRf, sporten och allt som händer.

Det har varit intressant och spännande att som Ponnymamman sätta fart på saker, dra undan skynken, sparka hårt i vissa arslen och sätta ljus på mörka hörn.

Och jag kommer fortsätta vara den jag är.

Jag hoppas att du vill fortsätta följa mig.

/Ulrika