Elit-Elin

Elin föddes med en stigbygel om foten. Hon hade shettis innan hon ens fanns och hennes liv var utstakat för henne redan i moderlivet.

Hon är fjärde barnet i tredje generationen av berömda ryttare i den välkända hästfamiljen Kaspersen.

Det var aldrig någon som frågade Elin om hon ville rida.

Red var något man gjorde bara. Det var lika självklart som att äta frukost och gå i skolan.

Någon gång händer det att det föds en Kaspersen som inte vill rida. De ses då som främmande fåglar som man inte riktigt vet vad man ska göra med.

-Men du kan väl bli ekonom då så du kan sköta vår ekonomi? sa pappa när han börjat ge upp med Elins äldre bror Joel.

Men Joel ville inte bli ekonom heller. Han försvann till Stockholm och började jobba som maskinist på en teater.

Jättekonstigt.

I familjen Kaspersen rider man, så är det bara. Familjen har ridskola som basverksamhet, och så är det syskonen som tar fram elithästar som de tävlar, tävlar, tävlar.

Sedan säljer pappa dem.

Elin och syskonen fostrades tidigt in i att detta är en absolut nödvändighet, lika nödvändigt som att solen går upp varje morgon. Hästar utbildas, tävlas upp och säljs. Det är familjen Kaspersens hela universum.

När Elin var barn och tävlade sin superponny Gastro köpte pappa upp alla andra riktigt bra hopp-ponnyer och sålde dem utomlands. Allt för att röja undan konkurrensen.

Och visst vann Elin allt, det gjorde hon. Hon har hur många SM-guld som helst.

I stora huset finns en salong som är tapetserad med rosetter och belamrad med pokaler. Där hänger oljemålningar på familjens bästa hästar genom tiderna och gamla svartvita foton från pappans karriär på hästryggen en gång i tiden.

Det här är pappas älsklingsrum. Här kan han skryta och skrävla och gå på i timmar med journalister och andra som vill lyssna.

En sak är lite jobbigt tycker Elin, och det är att han envisas med att vara med på alla hennes intervjuer med pressen. Hon är ju ändå 27 år, men för pappa blir hon aldrig äldre än 12 tydligen.

I hela sitt liv har Elin varit livrädd för pappa. Utskällningarna efter dåliga ritter, föraktet för svaghet, utbrotten när något gått fel.

Det är knappt någon som vet, men Elin har gått hos psykolog i många år på grund av pappa.

– Du har aldrig funderat på att göra något helt annat? frågade psykologen en gång.

Jodå, hon haft hemliga, rebelliska tankar på att smita och göra något helt vanligt! En gång rymde hon till Köpenhamn med en kille och jobbade på café.

Men förhållandet tog slut och efter ett tag längtade hon efter hästarna. Elin trodde att pappa skulle slå ihjäl henne när hon till sist vågade sig hem igen. Men till Elins förvåning var pappa helt lugn.

Sedan fortsatte allt som vanligt, och man sa inte ett ord om saken någonsin.

Bland det värsta med att vara elitryttare är att det är så svårt att hitta en pojkvän som står ut. Med det konstiga smuts-glamourösa, kringflackande men ändå jättebundna livet, med att alltid komma i andra hand, med pappa.

Med att hon fortfarande bor “hemma” vid 27 års ålder och det faktum att hon aldrig kommer klippa navelsträngen.

De enda som fattar är ryttarkillar, men dem är det så svårt att hålla ihop med, och förresten vänstrar de allihop.

Som när hon var ihop med Anton, som nu är självklar i landslaget. En dag i Falsterbo öppnade Elin dörren till hans lastbil, och där var han i full gång med en hästskötare.

Jävla as! Elin kastade sin pappmugg med cola och is på dem och sprang.

En dag ska Elin också vara självskriven i landslaget. Och då ska hon krossa Anton. Fullständigt mosa honom.

Hur som helst, just nu tänker hon inte ens på att ha ett förhållande utan satsar på att vinna Volkswagen Grand Prix med sin nuvarande förstahäst Jupither.

Sedan ska hon göra allt för att övertala pappa att inte sälja hästen. Vilket kan bli svårt, eftersom de redan fått mångmiljonbud på honom.

Hon måste få pappa att inse att är det något häst som kan ta henne till OS så är det Jupither.

Och när hon kommit dit, då ska Anton få. Där, senast, ska Elin mosa honom.