Bortom bubblan. En berättelse om fasa, terror och befrielse.

Bortom bubblan. En berättelse om fasa, terror och befrielse.

Posted by Ulrika in Fantastiska människor jag mött., Sexuella övergrepp 10 nov 2016

Sophie kallar honom vid förnamn. Pappa vill hon inte säga.

– Jag har gjort det i många år, det skapar distans, förklarar Sophie.

De sitter i min soffa, Sophie och Anna. Två kvinnor som i många år levt tätt intill en oerhört karismatisk man som enligt dem lyckas trollbinda och manipulera alla som kommer i hans väg.

Jag vet, jag har själv småpratat med honom vid ett par tillfällen. Han är charmen själv.

En brasa sprakar i kaminen, vi dricker kaffe.

I nästan sju timmar samtalar vi om deras liv, och deras minst sagt komplicerade relation till J. Den skicklige hästkarlen med den enorma charmen -och den stora aptiten på unga tjejer.

Sophie har nyligen gått ut och beskrivit sin uppväxt i två självutlämnande blogginlägg.

Sophie går alltså ut och berättar själv. Men hennes mamma Anna, som i nästan tre decennier levde nära J och som födde honom fyra barn, vem är hon?

Anna var i nedre tonåren när hon för första gången träffade J. Som alla andra beundrade hon den stilige, supercharmige hästkarlen. Vid femton var hon den nästan dubbelt så gamle, gifte småbarnspappans flickvän.

Varför stannade hon så länge? Min vän som är familjeterapeut säger att kvinnor som stannat kvar i svåra relationer ofta skuldbeläggs. Det finns oräkneliga skäl till varför människor stannar, ofta fullt förståeliga om man bara får veta dem, och jag ville höra Annas berättelse.

Anna tittar ut i rummet när hon får frågan.

– Jag tyckte om livet vi levde på många sätt. Men jag var också rädd. Rädd för vad han kunde ta sig till, rädd för hur allt skulle bli om jag inte levde med honom på ridskolan. Han brukade säga att utan honom skulle jag hamna i en snabbköpskassa och bo i en etta, och jag trodde på det.

– Samtidigt var jag ganska stark på något sätt. Jag har tänkt att om jag hade varit svagare hade jag kanske dragit tidigare.

J la an på Anna på samma sätt som han gjorde med de andra tjejerna. Han fick henne att känna sig utvald, sedd och speciell. Hon fick bekräftelse. Relationen med den gifte småbarnspappan tog form.

Anna var dock inte den enda tonåringen som J roade sig med.

– Det var ett helt gäng, och vi kände varann och umgicks. Jag var äldst i den skaran.

En tid efter att J skilt sig började hon presenteras som hans flickvän. Hon visste att det fanns fler tjejer, men var ändå nöjd.

– Jag hade ju vunnit!

Annas föräldrar och familj var förtvivlade över förhållandet. De försökte prata förstånd med henne. Men Anna var obstinat.

– Han fick mig att hata min egen familj och jag bröt med dem, berättar Anna.

Anna hade blivit Flickvännen med stort F, men nu började en kamp. Mycket tid gick åt till att hålla koll på J och försöka förhindra att han var med någon av de andra stalltjejerna.

När äldsta barnet Sophie föddes 1988 försvårades den saken. Samtidigt som Anna måste bevaka J förvandlades hela gänget av unga tjejer till en massa extramammor som alla hjälptes åt att passa Sophie.

– Sektledaren hade sitt lilla harem, och vi hjälptes alla åt. Jag skulle ju hålla ridlektioner ibland och så, säger Anna.

Ofta gick Anna ner i stallet och ridhuset för att försöka förhindra att J var med någon annan.

– Han har fortfarande inte erkänt att han var med alla de där tjejerna. Inte ens när jag kom på honom på bar gärning erkände han.

– En gång efter en kväll i stan hittade jag honom i säng med två tjejer. Jag blev rasande och kastade undan den ena tjejen, han skickade då in mig i ett element. Jag fick så mycket stryk, blödde och hade kala fläckar i hårbotten. Jag hade en blåtira som jag hittade på en lång förklaring till som jag drog när folk frågade.

Sophie som inte hört detta förut börjar skaka av ilska i soffan när Anna berättar. Hennes ben vibrerar mot soffkudden.

– Annars var det på många sätt ett gott liv, berättar Anna.

Hon älskade livet på ridskolan som blomstrade. De sålde många hästar och det fanns pengar.

– Ena dagen var man hemma, nästa dag var man VIP-gäst på något känt stuteri i Tyskland. Vi handlade kläder på NK. Det var mycket som var roligt.

– Men jag hade hoppat över hela min ungdom och var liksom en liten medelålders mamma redan.

Anna blev snabbt gravid igen, och snart kom andra barnet Stephanie. Nu var det ännu fler tonårstjejer kring J.

– Tjejerna han valde ut hade sällan en pappa nära, säger Anna.

Och då kom slaget. I början av nittiotalet hamnade J i fängelse. Några tjejer hade tagit bladet från munnen och anmält honom.

Anna gick själv upp som vittne, och valde att stå vid J.s sida.

– Trots att jag visste hur det var förnekade jag allt. Jag förnekade så hårt att jag trodde på det själv.

Under J:s tid i fängelset drev Anna ridskolan tillsammans med alla stalltjejerna.

Ville hon aldrig bara dra?

– Jo. Men jag tänkte att nu har han fått sig en läxa, nu ska det bli bra!

Medias intresse för den fängslade ridläraren var stort. Det var i alla tidningarna och på tv-nyheterna.

Anna kan idag se att hon själv både ljög och manipulerade för att rädda situationen.

– Jag hade ett mantra, en story som jag drog för nya kunder eller om någon började fråga. Jag ville vara kvar, ville bevara ridskolan och vårt liv där.

– Jag hade inte min gamla familj längre och jag hade inte gått ut skolan, jag hade inga pengar utan J, och han hade ju övertygat mig om att hela mitt liv skulle rasa om jag stack.

Stalltjejerna var också indragna i ljugandet.

– Det blev en sanning för oss alla. Vi var besatta av att visa att det där inte var sant.

Men verksamheten blev skadad och snart var konkursen ett faktum. Anna fick nu låna pengar av en släkting och startade ett aktiebolag för att rädda ridskolan. Alltsedan dess har Anna ensam stått som ägare av både verksamheten och fastigheten.

Barnen växte och ridskolan byggdes upp på nytt, Anna fick ytterligare två barn med J. De äldre barnen Sophie och Stephanie red och tävlade och var en självklar del av verksamheten.
Inte minst var de delaktiga i att rida in unghästar.

– J har alltid varit en fantastisk hästkarl. Det kom fina hästar, men också hästar som ingen annan ville ta i med tång, det kom helt galna hästar, han lyckades göra häst av dem alla, säger Sophie.

Men träningen av hästar innebar också ren, skär fasa för barnen. Sophie berättar om vad hon kallar “nattridningarna” och “sadistkvällarna”. J drog upp barnen ur sängarna och körde ut dem i stallet, för nu skulle det ridas!

– Han slängde upp oss på unghästar och hingstar och galna nya hästar och jagade runt oss med långpisk, höjde och höjde hinder, vi grät, vi var skräckslagna, vi hade inte alltid hjälm för det var för mesar.

En gång hade Sophie blivit avslängd säkert femton gånger,
det var en skäck minns de. Anna bönade och bad att han skulle sluta.

– Han skrek att jag skulle hålla käften. Till slut hoppade jag själv upp på hästen och red iväg bara för att han inte skulle kunna slänga upp Sophie igen.

Nerbrytningen och kontrollen av familjen var långt gången. Anna, som kunde ta sig ett glas på kvällar och helger, började döva sig med alkohol även på dagtid.

– Vi hade en stor griffeltavla på väggen där våra namn stod, och under våra namn skulle vi varje dag skriva tio saker som vi gjort dåligt, berättar Sophie.

– Det kunde vara vad som helst. Att man tagit för mycket torv, inte ridit med tummarna uppåt, att man missat att hälsa på en kund på gårdsplanen. Den var det värsta jag visste, den där tavlan.

Även Annas namn stod på tavlan.

– På min tavla stod det alltid vika tvätten. Det var min uppgift tydligen. Men jag vägrade vika tvätten.

Anna var alltså som ett barn för sin sambo, som styrde allt och alla med järnhand. Samtidigt som han var charmen och vänligheten själv utåt.

Millenieskiftet kom. När det var dags för gymnasiestudier för Sophie motsatte sig J att hon skulle gå gymnasiet.

– Han sa att jag inte var mogen, men det var ju att han behövde personal i stallet. Han behövde någon som red försäljningshästarna, han skulle göra elitryttare av mig och min syster.

Anna ville dock att Sophie skulle gå gymnasiet, och hon gick en termin. Men sedan orkade inte Anna strida mot J under en tid som i övrigt var turbulent.

– Då var jag jättearg på dig, säger Sophie.

Anna förstår att Sophie var arg. Hon hade gett upp. Hon orkade inte ens stå upp för att hennes barn skulle gå i skolan.

De levde och arbetade i en bubbla där på gården.

Den psykiska misshandeln fanns alltid där. Anna och barnen kritiserades ständigt.

– Vi var idioter och gjorde inget rätt och vi red dåligt också, vi kunde inte ens rida Lätt Ö, säger Anna.

Ofta bara uppstod saker som hon tvingades styra upp.

– Rätt som det var hade J köpt någon häst som det inte fanns pengar till, och jag fick ta lån för att betala dem. Lån som jag har än idag.

Det var under den här tiden som den fruktansvärda galopphändelsen skedde, vilken Sophie beskrivit i sitt blogginlägg.

– Och ett tag skulle vi rida med kvastskaft fastsatta bakom ryggen genom armvecken. Vi tvingades hoppa banor med höga hinder med de där kvastskaften, säger Sophie.

Allt det vansinniga blev normalt för dem till slut.
Både för barnen och Anna. En överlevnadsmekanism kanske.

– Men det var ju bra dagar också, säger de båda.

– 40- 50 dagar av årets 365 var väl bra. Och jag vill poängtera att jag aldrig blev utsatt för sexuella övergrepp. Det blev jag inte, säger Sophie.

Ända sedan hon var liten hade Sophie längtat efter 18-årsdagen, befrielsedagen.

– Då skulle jag få bestämma själv.

Sophie blev 18 och började planera för flytt och för att äntligen få gå gymnasiet. Det var ungefär då som Stephanie, Sophies ett år yngre syster, fick nog.

– Hon hade inte fått någon frukost och hon satt och red hela dan. Hon bara fick nog och stack. Hon stängde av telefonen men hittades senare hos en kompis.

Stephanie gjorde en polisanmälan mot J. Och Stephanie var stenhård -hon vägrade ta tillbaka anmälan.

– Så J tog mig och Stephanie och gav sig iväg i bil. Han kidnappade oss! Vi åkte runt med vår pappa i landet i en månad för att polisen inte skulle kunna komma hem till oss och ta honom.

– Han bytte bilar, checkade in under olika namn, vi bodde på hotell och vi fick inte ha våra telefoner, säger Sophie. Vi fick inte ens prata med mamma, han slog i oss att telefonerna var avlyssnade.

Syftet med resan var inte bara att hålla sig undan, utan också att försöka förmå Stephanie att dra tillbaka anmälan. Till slut gick Stephanie med på att göra detta -mot några krav.

Jag pratar med Stephanie på telefon från Norge, där hon idag bor och arbetar.

– Jag tog tillbaka anmälan, men det var under hot och tvång, och mina villkor var att han aldrig mer skulle skada mamma eller mina syskon, och att jag själv skulle slippa honom, säger Stephanie.

Detta var 2006. Sophie flyttadetill en närbelägen stuga och kunde 18 år gammal äntligen börja på gymnasiet. Stephanie flyttade till England där hon jobbade med galopphästar. Kvar på gården med J var Anna och de yngre barnen.

Anna blev nu allt sjukare i sin alkoholism. Det var fortfarande brudar runt J, men hon orkade inte bråka.

– Jag var ständigt under stor stress för vi hade skulder och jag var rädd att socialen skulle ta barnen om det gick åt pipan.

2009 hade Annas alkoholism gått över styr. J skickade iväg Anna på behandlingshemmet Nämndemansgården i Skåne.

– Jag visste att det hade gått åt skogen med mig, men jag orkade inte ta tag i mig själv. Att skicka mig dit var det bästa han någonsin gjort för mig!

Nämndemansgården blev en vändpunkt för Anna. I samband med den resan ringde hon sin mamma, som hon inte talat med på 20 år.

– Min familj tog emot mig med öppna armar.

Därefter började hon tillfriskna och få grepp om sig själv igen. 2012 flyttade Anna och barnen till skyddat boende och fick skyddad identitet.

– Nu har jag levt det där livet som han skrämde mig med. Jag har bott i lägenhet, och jag har jobbat i en kassa! Men det har varit bra och jag har lärt känna människor utanför hästvärlden.

42 år gammal kom Anna ut ur bubblan. Idag har hon avancerat till vicechef i företaget där hon jobbar. Sophie är popsångerska och modell och jobbar med events.

Annas och Sophies relation är mycket stark.
På sätt och vis har Anna också vuxit upp med J eftersom hon var så ung när hon kom in i hans liv. Vid ett tillfälle försäger jag mig faktiskt och råkar säga “er pappa” om J.

Som äldsta barnet har Sophie tagit på sig mycket ansvar.

– Mamma är mitt allt, säger Sophie. Jag är alltid orolig för dig. När du tävlade var jag rädd att du skulle ramla av och skada dig, jag vakade över dig som jag vakade över mina småsyskon för att J inte skulle skada dig. Jag har sett honom göra så mycket sjuka saker mot dig! Jag har sett honom bruka våld mot dig och tvinga dig till saker, som när han stod och piskade dig med långpisken.

Under åren är det mängder av människor som sett och hört vad som pågått kring ridskolan. Några har varit ett stort stöd för familjen, medan andra vänt bort blicken.

– En sak som jag är väldigt arg på är alla jävla mesar! utbrister Sophie.

– Det finns många som har sett vad han har gjort mot oss. Jag och min syster flydde ut i skogen med knappt några kläder och väntat på att han ska lugna sig eller somna. Säkert hundra gånger satt vi i den där skogen! Många visste, men gjorde inget.

Anna säger att hon var manipulerad, men vill inte bli utmålad som något offer.

Angående grannarna försöker Anna förklara hur komplicerat det var. Hon hade en nära kontakt med vissa grannar som var ett stort stöd, men hade samtidigt bett dem att inte prata, och de flesta i grannskapet var -och är- lika skräckslagna och rädda för J som de själva, hävdar hon.

Stolt berättar berättar Sophie om sin ”revansch” på J. Det var en spelning på Café Opera där hon uppträdde och fick stående ovationer. Hundratals personer som jublade och applåderade åt henne. Och J var där.

– Det enda jag såg i publikhavet var honom. Och nu kunde han inte kritisera mig, för detta var inte hans område. Han fick se att jag var bra på något, och att andra tyckte det.

Situationen med gården som rent juridiskt är Annas men som J vägrar lämna är något av en rävsax. Anna och Sophie skulle gärna vilja driva ridskolan vidare, men ser små utsikter till det just nu.

img_1930
——————————————————————————————————————————

Det finns i detta nu många utsatta som i det tysta utsätts för övergrepp. Barn som inte kan fly och kvinnor som sitter fast, alltför rädda och nerbrutna för att kunna ta sig loss.

Jag fick förtroendet att berätta Annas och Sophies historia. Att läsa om hur andra har eller har haft det kan kanske stärka någon att resa sig och gå.

Jag önskar verkligen att vi alla tillsammans vågade ta tag i problemet med sexuella övergrepp inom idrotten och på ridskolor.

Höjdhopparen Patrik Sjöberg som skrivit en bok om hur han blev utsatt av sin tränare säger att han ångrar att han inte sa ifrån och lyfte saken medan hans förövare ännu var i livet.

Till Ridsportförbundet : det borde finnas någonstans dit drabbade inom sporten kan vända sig för stöd. Och ni måste göra något åt konstaterade gärningsmän, inte tysta ner och omplacera dem.

Vi måste alla ha civilkurage. Anhöriga, grannar, kolleger, privatpersoner.

Tack till dig som orkat läsa hela vägen.

Kommentarer från Facebook