Vilse i ponnypannkakan.
”VÄLKOMMEN TILL PONNYVÄRLDEN”. Nej, det var ingen som stod och höll upp en skylt och välkomnade oss när vi nu hade vågat ta beslutet.
Att köpa ponny.
Välkommen till ponnyvärlden!
Man hade ju kunnat önska att det var som på Arlanda efter tullen att någon bara stått där med en skylt som det stod ens namn på, och att denna någon tagit en i handen och sagt ”kom här” och lotsat en vidare.
Nej, så lätt är det inte. Som om man inte känt sig som en idiot tusen gånger redan i sin vandring i den djungel som är hästvärlden så öppnade det sig nu ytterligare en liten djungel att tränga sig in i.
En ny, hårig kokosnöt att öppna. En helt ny värld med egna regler, egna fallgropar och egna sociala koder att knäcka.
Jag skäms verkligen att säga det. Men jag hade ridit ganska länge innan någon gjorde mig uppmärksam på skillnaden mellan B-, C- och D-ponny.
Jag var inte så intresserad. En ponny var en ponny bara. En sån där liten som barn red på.
Jag kunde några raser, men det där med kategorierna hade aldrig nått fram till mig.
Jag minns till och med när jag fick det förklarat för mig. ”En B-ponny får vara högst si och så många centimeter hög, en C-ponny si och så många”.
Och jaba JAHAAA…!!
Skämmigt! Men nu vet jag. Oj, vad jag vet! Jag har lärt mig den hårda vägen.
För att förklara för er inbitna, nördiga, miljöskadade hästmänniskor hur märkligt det här kan verka för en oinvigd återger jag följande konversation, saxad rakt ur verkligheten:
Icke Hästmänniskan, hädanefter kallad IH:
– Men är det här verkligen en ponny? Den ser så stor ut.
Jag: – Ja det är en ponny faktiskt, en D-ponny.
IH: -En D-ponny?
Jag: -Ja, det finns olika sorter. Eller jag menar det finns olika kategorier av ponnyer. De kallas A, B, C och D.
IH: -Jaha. Och det här är en D-ponny.
Jag: -Japp! Visst är hon fin?
(paus)
IH (försiktigt): – Men närnu Saga är så tävlingstokig, varför har ni inte en A-ponny då? Är inte de bättre?
Här förstår ni att jag fick dra ett djupt andetag och komma med värsta pedagogiska utläggningen. En A-B-C-förklaring, bokstavligen.
IH hade dragit slutsatsen att kategorierna hade med kvalitet eller meriter att göra. Vilket ju, om man funderar lite, inte är alldeles galet tänkt.
Jag fick förklara att kategorierna återspeglar storlek och att det inte går att liksom träna sig till att få en annan bokstav på ponnyn. Att det inte går att kvala från D-ponny till A-ponny, eller ens B- eller C-ponny.
– Jahaaa… sa IH med ett lätt förbryllat ansiktsuttryck.
– Det är lite komplicerat, sa jag.
——————————————
Som sagt, det stod ingen och välkomnade oss med en skylt. Det kom ingen och stack en broschyr i näven på oss där det stod hur man gör. Väl inne i ponnyvärlden får man reda sig bäst man kan.
Många dumma frågor blev det till vår hopptränare på den tiden, Christoffer Gottileb, en man med en ängels tålamod. Gud vet hur det hade gått utan Cribba!
Men iallafall. Bäst klarar sig ponnybarn som har föräldrar som själva tävlat ponny. Det råder ingen som helst tvivel om den saken.
De fixar allt på nolltid, tjoff-tjoff bara. De gör allting i tid, de förnyar ponnylicenser och juniorlicenser i sömnen och hänger på tdb varje vaken minut.
Det har koll på varenda tävling i hela Sverige minst ett år i förväg och kan fickparkera en husbil i kombination med hästsläp på ett frimärke.
De fyller på tdb-kontot så att det alltid finns täckning och de vet hur det funkar när barnet blir reserv, trots att deras barn aldrig blir reserver, eftersom de alltid anmäler i tid. De kan TR utantill, och drar gärna paragrafer ur minnet för arrangörer och andra som är helt hopplösa.
Alltså, de här föräldrarna. Deras barn vet inte vilka fördelar de har!
Det som skiljer dem från amatörerna är inte bara att de vet allt om ponnylivet innan de ens har fått några barn, utan framför allt att de har en Plan.
För att inte säga en Agenda.
De tänker inte ett år in i framtiden, de tänker sju. Ungarna har en liten shettis innan de ens är födda. När de slutat med blöjor är det dags för de första tävlingarna på B-ponnyn, som självklart gått SM och NM och allt som finns.
Därefter står super-C-ponnyn och väntar längs en linje en bit in i framtiden och lite längre bort ett par D-ponnyer av toppkvalitet, och längst bort i tanketunneln står en ärtig liten övergångshäst och väntar.
En fin gammal tävlingshäst naturligtvis.
De VET hur man GÖR!
När jag bara har tänkt fram till nästa klubbtävling på byns ridskola har de tänkt till EM 2018.
Och det är märkligt, de känner alltid en massa andra som är likadana. De gör affärer med varandra och köper och säljer ponnyer sinsemellan sig.
Gå fram till en superponny som vinner allt och fråga ägaren om ponnyn är till salu, eller möjligtvis kommer att bli det snart. Och svaret blir något i stil med: ”Tyvärr, familjen Si von Så ska köpa honom till lille Philip om två år och tre månader”.
Och så pekar de på Philip, som sover middag i en sittvagn.
Det är som i adelskretsar, man håller ihop samtidigt som man konkurrerar och har en massa hemliga koder och seder som ingen annan fattar.
Och det är också meningen. De är Ponny-adeln. Man föds in i den, och ju fler generationer bakåt som tävlat ponny desto finare sköld har man på hästbussen. Om än en osynlig sådan.
Nå. Den som ger sig in i den här ponnyvärlden och har ett barn som vill tävla kommer att stöta på ett krångel och en byråkrati som inte står det gamla Sovjetunionen efter. Hemligt och mystiskt.
Det borde faktiskt ordnas kurser.
Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: ulrikaeff Saga: sagaasss