Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Nej, ridning är inte för alla. Verkligen, verkligen inte.

Nej, ridning är inte för alla. Verkligen, verkligen inte.

Av Ulrika Ponnymamman tycker 13 jan 2019

Jag har aldrig sagt att ridning är för alla.

Den missuppfattningen föreligger efter det HÄR väldigt lästa inlägget.

Man ska visserligen inte som bloggare hålla på och försvara sig mot enstaka misstolkningar, men nu föreligger en hel del sådana, varav denna är en.

Så jag säger det igen: jag har aldrig sagt eller trott eller menat att ridning är för alla.

Ridning är verkligen inte för alla! Mängder av människor har inte möjlighet, inte råd eller bor inte i en sådan miljö att ridning är möjligt för dem.

Den som inte förstår det måste bo på en annan planet.

Svenska Ridsportförbundet har dock eldat på den den uppfattningen: Läs här deras PDF “Ridning är för alla”.

De menar väl, men samtidigt framstår de ju lite som politiker som inte har kontakt med verkligheten.

Jag jobbade en gång i tiden som lokalreporter i Tensta och Rinkeby, två av Stockholms mest utsatta förorter.

Där träffade jag folk som aldrig nånsin kommer i närheten av en häst.

Jag träffade kvinnor vars liv bestod av ett upptrampat spår: mataffären – socialkontoret – skolan – hemmet.

Kvinnor som aldrig ens lämnande dessa betongfort till förorter.

En gång på en resa med hästtransport stannade jag till där för att handla en sak i en affär.

Jag ställde upp dörren till hästtransporten för att släppa in luft.

Då kom en liten flicka med strålande ögon. Stora, mörka ögon och ett stort lockigt hår, färgglada kläder.

Hon pratade på ett språk jag inte förstod. Hon sträckte upp sina armar mot mulen däruppe, hoppade upp och ner och pratade ivrigt.

Jag lyfte upp henne så att hon fick klappa.

Hon klappade mulen med sina små händer och pratade och skrattade. Hennes ansikte lyste.

Och där kom hennes mamma, vars ansikte jag inte kunde se bakom den svarta slöjan. Hon verkade otålig och tycktes vilja att jag skulle sätta ner flickan på gatan igen.

– Förlåt! sa jag bortkommet på svenska.

Man ska förstås inte bara lyfta upp någons barn sådär.

Och flickan drogs iväg av sin mamma, flickan vände sig om, ropade, tittade efter min hästtransport. Bortåt gick de. Den lilla flickan med de strålande ögonen sögs upp av betongen.

Mulen hon klappade tillhörde Sagas ponny Bonnie Bee.

Jag körde hem till vår lilla idyll. Det var vår och fruktträden blommade. Och jag tänkte att vilken fruktansvärd tur just jag och mitt barn haft i livets lotteri.

Den flickans glittrande ögon, den händelsen har förföljt mig.

Kommer hon någonsin få rida? Vad gör hon idag?

Är hennes ögon ännu glada?

Tro mig, jag är inte obekant med klyftorna i vårt samhälle.

Även många svenska barn får aldrig möjligheten att uppleva magin med ridning.

Iallfall. Det jag reagerade på var att SVT hade valt ut ENBART bilder på ridning och ponnybarn.

De kunde också ha haft med något annat, som familjer i fjällen, svenska barn på en strand i Thailand, hockeykillar.

Det var ensidigheten i SVT:s onyanserade bild av ridning jag reagerade på.

Och jag har aldrig någonsin varit så blåögd att jag trott att ridning är för alla.

Det har aldrig varit så. Tyvärr.

Kommentarer