Det går utmärkt att rida med storlek 44!

Har varit fullt upptagen av vårarbeten på gården, så jag kommer in lite sent här i den debatt om vikt som för femtioelfte gången rasar i hästvärlden, denna gång triggad av bloggaren Silverbjälkes inlägg hos Tidningen Ridsport, vilket orsakade ett rabalder minst sagt.

Det gäller att väga sina ord på guldvåg. Tro mig, jag vet. Det finns ord som är eller blir så laddade att de helt enkelt suger åt sig allt fokus och så hamnar kärnfrågan i skuggan. Det spårar ur.

Jag kallar dem röda skynken. Det röda skynket i Silverbjälkes blogg var “tuttklyftor”.

Jag skulle kunna skriva nåt om killars buttcracks eller whatever, ingen skulle bry sig.

Men om en man skriver om kvinnor, då är det andra bullar.

Han trampade på en riktig landmina där.

Det är dock svårt att skriva träffsäkert om man hela tiden ska undvika ord som kan bli röda skynken. Väljer man sina ord alltför noga blir det bara mellanmjölk.

Men iallafall. Bloggproffset Linn Olsson såg ett gyllene tillfälle och högg mot strupen på Silverbjälke, som egentligen nog bara menade att vilken skön sport vi har där man kan se ut lite hur som helst och ändå lyckas och vara accepterad.

Ja! Vilken skön sport där alla kroppstyper finns representerade, korta, långa, smala, grövre.

Han borde inte skrivit tuttklyftor, för där tappade en stor del av läsarna fokus.

Men jag är bekant med mannen sedan en tid och har träffat honom ett flertal gånger. Som ärrad gammal femininst har jag radarkänsla för unken kvinnosyn, och jag lovar att han ÄR inte sexist. Han tycks tvärt om ha en ovanligt bra kvinnosyn.

Linn Olsson ska för ett drygt år sedan ha skrivit att ryttare med storlek 44 inte kan prestera.

Här är ett arsle med storlek 44: mitt, närmare bestämt. I fula lågbudgetbrallor dessutom.

Det går alldeles utmärkt att rida med ett sånt arsle.

Jag säger att Silverbjälkes blogginlägg blev rejält misstolkat.

Vilka är det som skapar kroppsnoja i ridvärlden? Hela samhället såklart.

Kan rentav bloggare som Linn bidra, som då alltså skrivit att folk med storlek 44 inte kan prestera, och som också skrivit att ridkläder bör visas på vältränade (smala) kroppar därför att ridning är en idrott?

Det är absolut idrott. Men för de allra flesta som rider är det rekreation och hobby.

Eller bloggar som denna kanske -klicka här för att läsa.

Uner VM i Kentucky red rejält rund kvinna fälttävlan för USA. Hon presterade! Det var en fröjd att se ekipaget! Hon red med ett leende från början till slut och hästen älskade uppenbarligen sin ryttare. Jag minns inte vad hon hette, men kommentatorn sa att hon tyvärr fått utstå en hel del hån från omgivningen där på VM.

Vem får egentligen prata om kroppar och vikt?

Mammor får inte prata om kropp och vikt, för då kan barnen få ätstörningar.

Smala får inte prata om kropp och vikt, för då är det elakt mot alla som inte är smala.

Tränare får inte prata om vikt.

Män ska över huvud taget inte öppna käften!

INGEN FÅR PRATA OM VIKT!

Vikt är helt enkelt TABU. Vikt är lika tabu idag som sex var på den viktorianska tiden. Det ledde mest till en massa lidande.

Varför är det tabu? För att det är känsligt. Varför är det känsligt? För att det finns så mycket krav och åsikter och förväntningar kring vikt.

Det är djupt tragiskt. Vi skulle alla behöva göra uppror mot idealen och acceptera våra kroppar som de är skapta.

Vilket nog var ungefär vad Silverbjälke egentligen ville säga med sitt inlägg.

PS Jag tar inte bort negativa kommentarer. De unga, polerade posh-bloggarna gör ofta det. Det man läser efter deras inlägg är ofta bara en enda lång hyllningskör -gäsp…

Jag tar inte bort nåt, för en stor blogg är en del av samhällsdebatten, och debatt ska inte censureras. Jag tar smockorna.

Smocka på!