Sluta kräkas ut er avundsjuka. Ridsporten är inte rättvis och kommer aldrig vara det.
Man har frågat mig vad jag tycker om tv-serien om familjen Hammarström. Svaret är att jag inte tycker nånting, för jag har inte tittat.
Jag kan förstås tycka att det är lite tröttsamt att SVT återigen väljer att beskriva livet för de rikaste hästmänniskorna, när de bara utgör toppen av ett isberg.
Det ger en ensidig bild utåt av vår sport.
Men som någon skrev: det finns inget underhållningsvärde i det leriga vardagsslit som de allra flesta håller på med.
Hur som helst så är det helt bedrövligt att under den kritiska artikeln på Hippsons facebooksida läsa fruktansvärt dömande kommentarer där barnen kallas brats, bortskämda skitungar som inte kan sköta hästar och liknande.
Som vanligt sitter vuxna människor och dömer och hatar bakom tangenterna.
Avundsjukan flödar. Avundsjukan, som kallas just för “sjuka” för att den är så otäck. Avundsjuka gör så mycket skada, det ligger bakom allt från skvaller och utfrysning till mord.
Vi har också utsatts för avundsjuka. Det lustiga är hur relativt det är. För den som inget har kan det se ut som om vi har allt. Gård, hästar, viss framgång.
Tittar man från andra hållet, från den mer välbärgade sidan, är vi totala fattiglappar. Ingen ridbana, inget ridhus, inga dyra hästar. Tills för 9 månader sedan körde vi runt i en bucklig gammal bil med ett släp vars rullgardin var lagad med balsnören.
Och visst kan man i vårt läge snegla på de där som har stora lastbilar, miljonhästar, personal och beridare och irritera sig på dem, känna att jag önskar att vi hade lite mer stålar.
Klart jag önskar det! Vore superskönt med ridbana och ridhus och hästskötare. Jag har haft sådana känslor, men jag har gjort upp med dem.
För innerst inne vet jag att det där inte betyder nåt. Folk med pengar har lättare att ta sig fram, men de har samtidigt precis lika mycket svårigheter på andra plan, och deras ångest är inte mindre ångest än din och min.
Men hur som helst. Ska man tävla mot människor som har ett ekonomiskt övertag måste man lära sig att förhålla sig till det.
Det gäller att fatta att man inte är sämre för att man har mindre.
Att man inte är det man har, utan det man gör.
Saga har tävlat mot tvillingarna Klara och Selma Hammarström sen ponnytiden, det är jättegulliga och duktiga tjejer och de är mycket goda vänner.
En gång när Saga var fjorton fick hon lite mindervärdeskomplex gentemot sina nya kompisar.
– Deras ponnyer kostade tio gånger mer än min! utbrast hon.
– Och? sa jag. Betyder det att du är tio gånger sämre? Så kan det ju inte vara, för ni rider ju samma tävlingar, och du slår dem ju också ibland.
Det sitter inte alltid i prislappen på ponnyn. Hon tog sig till samma EM på en i dessa sammanhang “billig” svensk ponny, som bara hon själv ridit terräng på, i en märkelsös sadel från Hööks.
Och hon har gjort det en gång till sedan, på en häst som inte heller den kostade satan.
Man kan rent av känna sig jävligt bra i ett sånt läge!
Det finns en en skönhet, en härlig värdighet i att faktiskt kunna konkurrera med de resursstarka.
I att kunna sträcka på sig och säga: okej jag hade inte det bästa utgångsläget, och längs vägen inte optimala förutsättningar, men titta vad jag ändå åstadkom!
Detta har jag bankat in i min dotter:
När rosetten hängs på hästen spelar det ingen roll vad den kostade i inköp. När medaljen hängs om ryttarens hals spelar det inte någon roll om hon sitter i en sadel för 5000 eller 50 000.
Det som spelar roll är vad du har gjort av det du har, med de förutsättningar du har!
I ridsporten finns ingen rättvisa. Så slösa inte tid på avundsjuka. Avundsjukan är ful och rutten och missklädsam på precis alla.
Det är i det långa loppet som agnarna skiljs från vetet. Vem tävlar ännu om tio år, om tjugo, trettio år?
Det är bland de medelålders stjärnorna vi hittar de riktiga vinnarskallarna. En del har en förmögen bakgrund, men många har det inte.
Det de har är drivkraft, en vilja som stått sig över tid, och det kan inte kan köpas för pengar.
Hur som helst. Kom ihåg att barn och ungdomar kan bli ledsna även om de är rika. Var inte spydiga mot dem bara för att de har det bättre.
Det är ingen idé att hänga upp sig på att sporten är orättvis. Här är en bild på vårt lilla släp bland miljonlastbilarna på EM i Malmö 2015.
Jag blir stolt och varm i hjärtat när jag ser den.
Saga och Bonnie Bee blev fjärde bästa svenska ekipage.