You can hate me, but You can never break me. Hos hästarna hemma finns glädjen.

För tjugo år sedan gjorde jag ett livsavgörande val.

Jag köpte en häst.

Grace var ett kolsvart fullblodssto. Hon förändrade mitt liv och var det vackraste som gick på jordens yta.

Efter ett mycket långt uppehåll kom hästarna ingalopperande i mitt liv igen med allt vad det innebar av glädje, spänning, kärlek, smuts och nya människor.

Efter många år i den polerade storstan fick mitt liv ett nytt, mer jordnära innehåll.

Och det kändes så rätt!

Hästköpet blev livsavgörande för att det skulle bli så uppslukande, det skulle påverka var vi valde att bo, det skulle äta upp hela vår ekonomi och det skulle också bli min dotters stora intresse.

Jag var som ett barn igen, då för tjugo år sedan då jag hade återvänt till hästvärlden.

Men ganska snart kom jag att uppleva de mörkare sidorna hos hästfolket.

Inte i någon annan “värld” har jag upplevt så mycket hårdhet, bråk och konflikter.

Så mycket intriger och fåniga maktkamper.

I stallen var det djungelns lag och där blev vuxna kvinnor plötsligt tretton år igen -på gott och ont.

Jag trodde inte mina ögon när jag för fösta gången såg två vuxna kvinnor stå och skrika åt varann. Över någon skitsak i en stallgång.

Det bästa i min värld, hästarna, för också med sig det jobbigaste.

Jag står med två ben i olika delar av hästlivet.

Det ena benet har jag hemma i vårt lilla stall, med mina egna hästar, som inte ska till OS och som jag har för att jag älskar dem och mår bra av dem.

Det andra benet har jag i tävlingsvärlden som Saga ingår i och offentligheten som “den där bloggaren” eller ”så kallade journalisten”. Idioten, bitchen. Allt vad man nu kallas.

I den världen är det ingen lek. Det är strid på kniven, hård konkurrens och människor som vill se dig gone. Utplånad. Borta.

Vän idag, fiende imorgon. Kan jag ha nytta av dig? Jamen då är du min vän! Gör jag inte som du vill? Vänd dig om så ska jag sticka kniven i dig.

Idealiserad igår, hatad imorgon.

Naturligtvis jag varit väldigt ledsen många gånger. Men när jag ser någon som försökt förstöra och förgöra, då sträcker jag bara på mig. Det brukar inte vara jag som vänder bort blicken först.

You can hate me, but You can never break me, tänker jag.

Så mycket har jag hittills sett och varit med om att jag kan konstatera att tävlingsvärlden på hög nivå är en mycket hård värld att befinna sig i.

Jag kommer stötta Saga i varje steg hon tar i sitt liv, vad hon än väljer att göra. Hon är mycket väl medveten om hur elitlivet ser ut bakom den glamourösa fasaden, vilken berg-och dalbana det är, hur tomt det oftast är på alla konton oavsett hur allt visas upp utåt, hur man måste börja om och börja om, vad folk kan ta sig till och hur det lurar vargar i varenda buske.

Hur lätt vänner kan bli fiender. Hur lätt det som började bra kan ta en ände med förskräckelse.

Vill hon fortsätta tävla är jag med och stöttar på alla sätt jag kan. Men- jag hoppas att hon ska ha något annat också, som motvikt när hästlivets svåra sidor blir för mycket.

Jag uppmuntrar hennes dröm om att bli arkitekt.

Ibland måste jag gå ut till min häst i hagen, lukta på hans mule och påminna mig om varför jag en gång för tjugo år sedan köpte hans mormor. Grace, det vackra fullblodsstoet.

Jag gjorde det för att jag ville ha roligt.

Men allt i hästvärlden är sannerligen inte roligt alltid.

Ikväll ska jag rida lite dressyr. Vi ska fila på små, små saker, utan att någon ens tittar på. Små saker som när de fungerar är glädje för mig.

Imorgon blir det en tur i skogen.

Där är mitt hästliv.

Där är jag lycklig.