Ponnypappan Putte

Om Putte hade haft söner hade han stått och gapat vid en hockeyrink hela helgerna.

Men nu blev det två döttrar, och han åker runt med hästtransport istället.

Att tjejerna är anmälda och att allt är med har frugan sett till, men hon stannar oftast hemma, för hon skäms så för Putte på tävlingarna. De blir bara osams. Bättre att hon är hemma och fixar middag tills de kommer hem.

Putte har ett förflutet i motorsporten, men det roliga med hästar tycker han är att de liksom kan bli bättre på ett sätt som en motorcykel inte kan. Hästar är bättre när de är tio år än när de är fem.

Det tycker Putte är coolt.

Vad som inte är lika kul är att hästar kan bli halta och inte kan ställas undan på vintern.

– Man får aldrig en brejk, inte en enda jävla dag! klagar han för sin kompis Uffe som han brukar ta en öl med då och då.

Och så det här att de måste funka med en viss ryttare. Det har tagit tid för Putte att förstå. Det går inte bara att ge en häst vidare till någon annan, som en crossbåge. Det kan gå bra, men det kan gå åt skogen, och det kan också gå ännu mycket bättre efter ryttarbyte.

Ett mysterium, tycker Putte.

Väldigt jobbigt blev det när de hade köpt en elitponny som hade gått SM och NM och EM allt som fanns. För hur mycket pengar som helst.

Men med hans döttrar rev den och stannade ut sig och bockade och var halvt galen. Inte bara det, efter ett par månader var den skadad också!

Då stämde Putte de gamla ägarna. Ponnyn var inte så bra som de hade sagt!

Flera gånger har Putte fått tillsägelse att han måste vara tyst när döttrarna rider, ändå kan han inte låta bli att gorma och skrika.

”Yttertygeln, driiv!”, såna saker skriker han. Fast han inte ens själv kan rida.

Det värsta av allt är att han blir arg när det går dåligt för barnen. Han skäller ut dem. Mitt bland folk.

Nå, den här gången hade han lovat. Elin och Matilda hade sagt att förra helgen var pappa så pinsam att de snart vägrade åka ut med honom mer.

Okej, han skulle inte stå vid staketet och skrika. Han svor dyrt och heligt på att han inte skulle skrika något på hela dagen.

Men så hände det som inte fick hända. Matildas ponny var lite het inne på framridningen och bara dånade runt. De ropade i tornet att hon måste gå ut från banan, för de andras skull. Redan då blev Putte arg och började skrika åt de stackars funktionärerna vid grinden.

Ja, hur bra kunde det gå efter det? Det gick som det gick, hon rev och rev och kraschade till sist in i ett hinder och utgick.

På ett SM-kval!

Nu stormade Putte upp till domartornet och skällde så att lokaflaskorna flög och letade sedan rätt på överdomaren som också fick sin släng av sleven. Det var då rakt åt helvete att hans dotter inte fick rida fram ordentligt, och det var alla andras fel att denna viktiga tävling hade gått åt skogen! Det minsta de kunde göra var att be om offentlig ursäkt och ge dem anmälningsavgiften åter!

Fan, fan, fan! Det här kunde Putte bara inte ta. Han la in en anmälan till disciplinnämnden. Som la ner ärendet ganska snabbt.

– Det är han som vill tävla, inte barnen, viskar folk om Putte.

Och visst är det så. Så fort Matilda blir myndig tänker hon dra till Australien. Elin får ensam kämpa på för att pappa ska få ut så många tusen som möjligt för ponnyerna.

Men även Elin har en plan, en planerad flyktväg. Så snart hon fyllt 18 ska hon också dra till Australien.

Och det är då deras mamma tar ut skilsmässa och flyttar tillbaka till sin barndomsstad, det är då livet rasar och Putte fattar ingenting.

Där står han, Putte, en hyvens kille som bara vill alla väl, ensam och övergiven.

– Vafan hände? snörvlar han för Uffe där han sitter och grinar i sin öl.

Ja, vad fan hände?