Gulle-Gustav

Han har det bra Gustav, för alla älskar honom. Som alla ridkillar badar han i ett hav av kvinnlig beundran.

Han är ung och mjuk och behaglig och har en gudabenådad sits. Tjejer i alla åldrar bara myser i hans närvaro.

Gustav är allas gullegris. Det är så härligt med en kille i stallet!

Det rullas liksom ut röda mattor överallt. Alla vill vara med honom, känna honom och ha hans hjälp. Han blir sponsrad av fina hästutrustningsföretag och får fördelar en masse.

Bara för att han är en sån charmerande KILLE.

Det är najs att vara Gustav helt enkelt.

Livet på föräldrarnas ridskola var egentligen rena räkmackan. Tjejer i massor, enkla arbetsuppgifter och noll komma noll risk för arbetslöshet.

Najs.

Ändå hade Gustav känt en viss rastlöshet på sistone. Var det här allt? Skulle han gå här och hålla lektioner för fnittrande småtjejer, tanter och barn resten av livet?

Hopptävlandet hade inte gått framåt på ett tag och nu var bästa hästen halt. Förhållandet med Amanda skulle nog ta slut vilken dag som helst.

Droppen var väl när han var otrogen med Tove. Det spred sig som en löpeld och Amanda fick veta såklart.

Fan, han måste sluta hamna i fel säng jämt! Men alla blir ju så förälskade i honom, det ju najs liksom, och han kan bara inte stå emot ibland.

Gustav hade ett problem han inte vågat säga till någon. Han hade börjat bli rädd. Plötsligt hade vanliga, simpla hinder på 130 centimeter börjat se monstruöst stora ut.

Han var inte säker på om hoppning verkligen var hans grej.

Han kunde bara inte klämma fram det, inte till någon. Alla tog för givet att han var jättemodig och orädd, bara för att han var kille. Varenda vecka var det någon som frågade om han inte ville hoppa någon häst åt dom.

Men Gustav ville inte hoppa alla andras hästar. Han ville rida dressyr. Och han hade talang för dressyr, det var det inget tvivel om. Han åkte ut och tävlade allt oftare och fick nästan alltid en placering.

Och då kom gliringarna.

– Har du blivit dressyrbög, höhö!

Hur skulle han komma bort från hoppvärlden på ett värdigt sätt? Kanske genom att resa bort ett tag?

I största hemlighet sökte Gustav en beridarutbildning på ett välkänt ställe i Tyskland, och kom till sin egen stora förvåning in!

Najs!

Mamma blev jätteglad, pappa blev häpen och Amanda grät. Gustav avlsutade deras tvååriga liasion och reste till Tyskland.

Nog för att Gustav hade hört att det kunde vara tufft på hästutbildningar i Tyskland, men det blev ändå något av en chock. Han fick bo i ett litet vindsutrymme med snedtak. Åtta hästar om dagen skulle han rida, och därtill göra stalltjänst.

Om knappt en vältränad, ung kille som han själv klarade det, hur orkade tjejerna? Inom ett par månader hade flera kastat in handduken och åkt hem.

– There are always some who cant take it” sa Horst, den barska, hjulbenta mannen i femtiofemårsåldern som höll i utbildningen.

Det var liksom en annan ton där nere i Tyskland än vad de flesta var vana vid, och många var tårarna och sammanbrotten bland eleverna.

– This is not for spoiled princesses. Strong boys are better suited, ha ha, skrattade Horst och la armen om Gustavs axlar.

Gustav red och Gustav red. Han red så att han fick skavsår och hade ständig träningsvärk.

Ingen kunde undgå att Gustav blev favoriserad. Han fick ofta de bästa hästarna och fick mycket mer uppmärksamhet av Horst och mer beröm, trots att till och med han själv tyckte att andra red bättre.

Tjejerna svalde sin avundsjuka. De flockades kring den unge blondlockige svensken med tindrande ögon, men han hade ingen ork. På kvällarna stöp han i säng tidigt och på sin lediga dag låg han mest och sov, sov, sov.

Månaderna gick och Gustav gjorde tydliga framsteg, och trots arbetsbördan tyckte han fortfarande att dressyr var roligt. Han var smalare än nånsin, men vid liv.

En kväll när Gustav gått och lagt sig knackade det på vindsrummets dörr. Utanför stod Horst med en flaska i handen.

– Can I come in?

Gustav som hade stor respekt för Horst vågade inte annat än släppa in honom. Varken Gustav eller Horst kunde stå rakt därinne. Där fanns inga andra möbler än sängen, så Horst och Gustav satte sig på den.

Tysken hällde upp två glas av whiskeyn och gav det ena till Gustav.

Horst var redan berusad och började pladdra. Om hur bra Gustav red och om hur fin han var i sadeln, speciellt på den stora fuxen. Vilken bra hand och hållning han hade fått.

Det fanns en glimt i Horts ögon som kändes ny men ändå välbekant. Och inte alls behaglig.

Stämningen förtätades i rummet och med ens förstod Gustav varför han hade blivit antagen till utbildningen, trots att han inte alls red lika bra som de andra.

Paniken kom rusande. Han hade släppt in Horst, och Horst satt på hans säng, alldeles för nära honom själv som var i bara kallingarna. Gustav kände värmen stråla ut från Horst och fick som ett tryck över strupen.

Horst flyttade sig ännu närmare Gustav och nu strök han med ena handen över Gustavs lår.

Gustav och knuffade den äldre mannen bort från sig. Glaset föll ner på den bruna mattan och spriten rann ut.

– Dont touch me! utbrast Gustav.

Horst halvlåg hopkrupen på golvet, efter en stund vände han blicken upp mot Gustav och grinade ilsket. De stirrade varann i ögonen och Gustav visste inte hur många minuter som gick.

Sedan samlade Horst sakta ihop sig och rafsade åt sig flaskan, vände på klacken och gick hukande ut genom dörren. Gustav hörde hur han slant och halkade till i den branta trappan.

Ett par dagar efter incidenten blev Gustav inkallad på Horsts kontor. Horst förklarade att han var besviken på Gustav, att han hade överskattat honom, och att Gustav borde åka hem. Han var inte lämplig att bli beridare och borde sluta slösa skolans tid.

Men Gustav var inte dum. Har man inte kommit ut ur garderoben vid Horsts ålder så gör man det nog aldrig. Hade man en gravid, ung hustru ville man nog behålla den här sortens hemlighet för sig själv.

Gustav vägrade åka och lovade Horst att om han försökte tvinga bort honom skulle han berätta inte bara för hans vackra, nya unga fru och hans vuxna barn utan för hela häst-Tyskland vad Horst pysslade med i vindsutrymmen med unga pojkar. Och vad han tog sig till när han blev avvisad.

Gustav blev kvar. Men nu började helvetet. Plötsligt hade han inte längre åtta hästar att rida varje dag, han hade tolv. Plötsligt räckte det inte att han mockade tio boxar, han skulle mocka det dubbla. Plötsligt funkade inte elen i hans lilla vindskyffe och av någon anledning tog det över en månad innan den fixades -mitt i vintern.

Plötsligt hade han så mycket att göra att det blev omöjligt att få tid att äta lunch, och han var en period så svag att han nästan kollapsade.

Men Gustav vägrade låta Horst vinna. Han bet ihop. När han kom hem till Sverige var han så utmattad och mager att hans mamma tvingade honom att vila till sängs i en vecka.

Ordet gick från stall till stuga att traktens saknade hästprins var tillbaka, och alla flickhjärtan började åter att banka.

Och det lönade sig trots allt att han hade stått ut därnere hos Horst, för snart hade han beridarjobb hos Jan Brink.

Najs!