Spotta på offer och försvara förövare. Ett maktmedel vars dagar är räknade.

På engelska kallas det “victim blaming”. Det är kort och gott den hållning som intas när man försöker göra offret självt skyldigt till något som hänt.

Det är en bekväm utväg oftast. För alla utom offret.

Hade du inte en väldigt utmanande klädsel? Varför drack du dig berusad med så många killar i rummet? Inbjöd du inte själv till situationen?

Varför sa du inte bara nej?

Det är ju jätteskönt om man bara kan vifta bort en kvinnas anklagelser, klappa om de stackars skakade männen som nästan fått sina liv förstörda, och gå vidare med viktigare fall.

Ett annat grepp brukar vara att uppmana offret att tänka på konsekvenserna för sin förövare. “Tänk på hans fru och hans barn. De har väl ingen skuld i det här, vill du verkligen förstöra deras liv?”

Det hände en kvinna i en ridklubb på västkusten, som tröttnat på sex-sms från en manlig klubbmedlem. ”Tänk på hans fru”.

Återigen lyfter man bort skulden från den anklagade och vill få som anklagar att känna sig dålig.

Det är ju som sagt lättast.

Går det inte att via shaming få offret att backa och låta bli att röra upp himmel och jord, då blir det utredning. Många beskriver det som övergrepp nummer två. Beviskraven gör oändligt många faktiskta händelser omöjliga att bevisa. Vill det sig riktigt illa slutar det med att man får betala skadestånd till sin förövare.

Är det konstigt att många inte anmäler?

Det är alltså inte bara en lätt utväg, det är ett helt fungerande system: skuldbelägg offer så att de helst inte anmäler, och om de ändå anmäler, ge dem ett helvete. Detta håller nere antalet anmälningar, vilket avlastar rättsystemet.

I´ts a mans world. En mans heder, värdighet och rätt till ostördhet i livet är nästan alltid viktigare än en kvinnas upprättelse.

Visst händer det att kvinnor anklagar falskt. Men med tanke på hur fruktansvärt påfrestande utredningsprocesserna är vill jag nog tro att det är mycket ovanligt.

Något som däremot är väldigt vanligt är att flickor och kvinnor inte anmäler. De orkar inte, de vågar inte, de skäms, de är rädda för konsekvenser. Och det kan ju ta ett tag att ens komma till sans efter övergrepp.

Och om de sen efter en tid, kortare eller längre, ändå anmäler får de höra “varför gör du det först nuuu?!

Återigen skuldbeläggning.

Riktigt komplicerat blir det när det är beroendeställning inblandat. När någon minderårig motvilligt och i största hemlighet legat med sin lärare, tränare, chef eller styvfar, ofta under längre tid.

Detta har vi sett många exempel på inom hästsporten.

Även då kommer Skulden och säger: varför sa du inte bara nej? Här blir kvinnor plötsligt lika stora skuldbombare, eller mer, än män.

I debatter kan man tydligt se att människor framför allt försvarar sig själva, och det som är betydelsefullt för dem själva.

Om jag haft kännedom om oegentligheter men inte ingripit försvarar jag gärningsmannen, annars blir jag ju medskyldig.

Om jag kunde ha hjälpt någon men inte gjorde det försvarar jag gärningsmannen.

Om jag har mycket att förlora på att sanningen kommer fram försvarar jag lögnen.

Människor försvarar alltid det som ligger närmast dem själva. Det som har betydelse eller kan få konsekvenser för dem själva.

Oavsett vad det kostar andra.

Och så har det nog alltid varit.

Men jag har ändå hopp. Jag kanske är optimistisk,men jag tror att de här maktmedlens dagar är räknade.

2017 skakade marken under den gamla ordningen och kvinnor över hela världen vägrade vara tysta mer. Elefanterna i rummen blev satta under full belysning.

Vi inte får låta detta falla i glömska! Vi får inte låta det gå tillbaka. För tro mig, det kommer det göra om vi sänker garden.

It´s a mans world still.

Men vi får aldrig sluta kämpa för rättvisa.