#Me too -vem har aldrig blivit utsatt?

#Me too -vem har aldrig blivit utsatt?

Posted by Ulrika in Sexuella övergrepp 17 okt 2017

Hade du frågat mig för några år sedan om jag hade utsatts för något sexuellt övergrepp hade jag sagt nej.

För jag tänkte då på det enbart som våldtäkt, och för övrigt är man bra på att smussla undan sådant här, även för sig själv.

Men någon gång började jag tänka, och jag kom på att jag visst har det.

Och inte bara en gång.

#Me too

Första gången var jag kanske tio år. Jag sov över hos en kompis från ridskolan.
Det var i ett helt vanligt radhus i Åkersberga.

Jag minns inte vad min kompis hette, men hennes mamma hette Sonja. Efternamnet var tyskklingande.

Jag skulle sova på en madrass på golvet, i min kompis´rum. Hon sov i sin säng. Och när vi hade släckt kom min kompis´pappa in i rummet.

Jag minns honom som en stor skugga. Och så la han sig också på madrassen, och la sin stora tunga arm omkring mig.

Jag stelnade av fasa naturligtvis, och gjorde det enda jag som tioåring kunde; låtsades sova. Han flåsade och började prata med mig.

– Jag tycker om dig Ulrika. Jag tycker du är så söt. Jag vet att du är vaken.

Minnet av honom är suddigt, men minnet av känslan är starkt.

Fasan. Den jättestora mannen som lag sig intill mig, på en madrass på golvet, och var skitkonstig.

Och de omedelbara tankarna på min kompis: var hon vaken?! Hon måste ha märkt att han kom in där och la sig i min säng! Visste hon att hennes pappa gjorde sånt här?! Gjorde han det mot henne också?

Jag tror inte att det hände mer ån så.
Isåfall minns jag det inte. Jag minns bara att han äntligen gick ut ur rummet, strimman av ljus från glipan i dörren.

Och jag minns hur konstigt det var att sitta och äta frukost med dem dagen efter,
för de låtsades som ingenting. Hon, och hennes läskiga pappa, som jag minns som väldigt snäll, fast han hade varit så konstig.

Jag låtsades också som ingenting, såklart. Något annat var inte möjligt.

Aldrig åkte jag hem till dem igen.

Och inget sa jag. Inte till någon.

Andra gången var i ett stall, jag var tolv-tretton. Jag hade fått låna en New Forest tillfälligt. Jag trodde jag var ensam i stallet och gick högt och ljudligt och skrålade på Rod Stewarts låt “Du ya think I´m sexy” medan jag mockade.

Det satte tydligen fart på hormonerna på någon. När jag vände mig om stod ägaren av stallet i boxdörren. Hans ögon var konstiga. De glimmade liksom och stirrade på mig, munnen var halvöppen och formad i någon sorts grin. Han var klädd som gamla tiders bönder med grova stövlar, rutig skjorta och hängselbyxor.

Han var en gubbe, han var äcklig med glödande ögon och han spärrade vägen för mig i boxdörren.

Tystnat hade jag redan. När jag ville ut försökte han hindra mig och glirade så äckelgubbigt som det bara var möjligt. Han tog tag i min arm och skrattade.

Vad hade han tänkt göra? Jag slet mig loss och sprang, kastade mig upp på cykeln. När jag slängde den vid trappen hemma hade jag blodsmak i munnen.

Aldrig satte jag min fot i det stallet igen. Men nu berättade jag, för mina hästkompisar.

Vi kallade honom för äcklot.

För nu hade vi börjat förstå att en del män hade äckliga tankar och farliga avsikter. Man hörde ibland om våldtäkter och liknande på nyheterna.

Lever äcklot ännu? Han måste vara väldigt gammal isåfall.

Unga killar gjorde mig aldrig nåt. Det var äldre, vuxna män vi tolv-trettonåringar var rädda för. De var äckliga, man kunde känna på sig om de hade ofräscha tankar.

Ja, och kompisens farfar
som plötsligt stod med plirande ögon och ett fånigt grin i dörröppningen närvi skulle duscha under ett besök på Gotland.

Gubbögon på våra nakna unga kroppar.
Min kompis smällde raskt igen dörren. Hon var van.

– Farfar är lite äcklig, sa hon.

En av mina första arbetsplatser, Dagens Nyheters tryckeri, där det nästan uteslutande jobbade män, där var väggarna väggarna tapetserade med porrbilder och i fikarummet kollade de ibland på porrfilm (jag jobbade natt och det var nån tv-kanal som sände porr på nätterna).

kan säga att i de lägena avstod jag från att fika.

Sen under mina år i USA, där hade allt kunnat hända för jag levde verkligen ett vilt liv i flera år i en farlig stad, mitt bland kriminella, flödande knark och vilsna själar.

Återigen ett medelålders äckel. Han var fotograf. Jag gjorde en del modelljobb och han ville förbättra min “bok” med nya bilder.

Suck, så banalt. En 42-årig, patetisk, ensam fotografjävel som drogar en 21-åring.

Jag märkte det dock i tid. Jag hade ju ändå inte tänkt bli full där hemma hos honom, så jag drack inte så snabbt av drinken. Det var nåt i drinken, som var ljusgrön.

Något började kännas konstigt, och när han gick in i sitt badrum kastade jag mig på dörren och tog mig ner på gatan, utan skorna men med några dollar i fickan.

Det var mitt i Miami, gatan var varm, jag sprang barfota i natten och fick tag på en taxi. Jag sluddrade fram adressen.

I mitt huvud pratade mitt överjag: tuppa inte av! Håll dig vaken för helvete! Skärp dig! Titta inte på chauffören! Snart hemma, snart hemma! Upp för trappan till lägenheten kröp jag.

Av alla jobb jag INTE velat att Saga ska ägna sig åt är nog modell nummer ett. Det är en tom och ihålig värld, och det är SÅ många svin runt modellerna.

Och så var det Expressenjournalisten.
Jag var kring 25, vi var några nyutbildade journalister som var ute på stan och jag hade blivit stupfull. Vi klämde in oss i en taxi, vi satt nog tre i baksätet. Jag satt bredvid killen som senare blev Expressenjournalist och han utnyttjade tillfället. Hans händer var överallt, hans tunga också och jag minns vanmakten.

Jag ville göra motstånd, men jag var för berusad, jag kunde inte.
Hans andedräkt var outhärdlig och hans mun var jättestor, som en slemmig sugkopp över mitt ansikte och jag var helt redlös och kraftlös, men minnet av detta är starkt, jättestarkt och fruktansvärt obehagligt.

När de andra hoppade ur vid Kungsträdgården stannade jag kvar i taxin och bad chauffören att köra mig hem. Det var inte meningen, men återigen var mitt överjag där och sa till mig att åka hem.

Jag må kanske vara lite galen, men mitt överjag är starkt, och har räddat mig många gånger.

Där och då bestämde jag mig för att aldrig, aldrig någonsin bli så där full igen.

Jag ser hans fula tryne i Expressen ibland och tänker: ditt lilla kräk. Din vidriga insekt. Klart du tog för dig när jag var stupfull.

Minns han ens? Det är länge sen.

Ja och så han som satt och runkade framför mig i tunnelbanan, gubben på bussen som frågade vad jag hade för underkläder, alla blottarna i Fredhäll där jag bodde (i Fredhäll i Stockholm finns klippor ner mot sjön där folk solar och badar).

Totalt träffade jag på fyra blottare där, fyra olika män.

Hur många sjuka typer finns det
?

Och ja, för bara några år sedan, torghandlarna i Vällingby som kom upp och började ta på mig där bland kläderna de sålde. Trodde de jag ville handla då? Jag knuffade till asen rakt in i deras stånd och gick.

För nu är jag äldre och tar ingen skit!

Men polisanmälde jag?

Nej. Inte nåt av allt det här.

Jo, EN gång gick jag till polisen, det gällde en av de där blottarna, för jag såg honom flera gånger, och en gång närmade han sig några småtjejer. Barn. Jag ropade till barnen att gå bort från honom, att han var farlig.

Han var kroppsbyggare och bar alltid en cykel på axeln där bland badklipporna.

Sen gick jag till polisen. På den tiden fanns små polisstationer lite här och där, och hör och häpna, de var öppna!

Nu finns det knappt polisstationer alls. Vi har en enda i vår kommun. En, för 26 000 invånare. Den är öppen några timmar på fredagar bara.

Det jag har råkat ut för är nästan-situationer, ofredanden “bara”. Jag hade inte en tanke på att anmäla.

Det var väl för normaliserat, eller så var tanken på vad som skulle följa på en anmälan för jobbig, jag vet faktiskt inte.

Skäms jag för de här händelserna? Nej varför skulle jag det?!

Det är männen som ska skämmas!

När jag var liten pratade inte vuxna om såna här saker, men jag tror trots allt att de som är unga idag är mer medvetna än vad vi var.

Jag berättar här för jag VET att de flesta av mina vänner varit med om saker också!

Och jag vill att alla ni som är yngre ska våga agera!

Var inte tysta!

Era kroppar är era, ingen annans!

Men hur som helst. Så många fall av sexuella övertramp kunde alltså jag vaska fram ur mitt minne, när jag började tänka.

Hur många fall minns du?

#Me too

Kommentarer från Facebook