Där ambitionen är stark sker övergreppen. Inte på ridskolornas veckolektion.
Nu kring utgivningen av boken är det en sak som skavt lite hos mig, och det är att det tycks ha uppstått en uppfattning om att det är på RIDSKOLOR som sexuella övergrepp i vår sport sker.
Jag har förstått det efter frågor jag fått.
”Vågar man sätta sina barn i ridskola verkligen?”
En kund till mig sa det, och en av de journalister som intervjuade mig inför boksläppet.
”Vågar man sätta sitt barn i ridskola?”
Men oj så fel det har blivit, tänkte jag.
Det är klart man ska våga låta sina rida!
För det är faktiskt inte på just ridskolor som det här sker, i regel.
Visserligen utspelar sig boken jag skrivit om och med familjen Jahn-Bohlin på en ridskola, den ridskola de för länge sedan byggde upp och drev.
Och ja, övergreppen skedde till största delen där.
MEN. Det var inte just ridskoleeleverna som var offren.
Det var inte Lisa tretton år som red klockan sju på onsdagar och som sen åkte hem som blev utsatt.
Det var de lite mer ambitiösa tjejerna som inte bara red en timme i veckan.
Det var de som bodde där över helgerna, som red i tävlingsgrupperna. De som tillbringade nästan all sin fritid där, de som jobbade där.
På samma sätt är det idag. Jag skulle verkligen vilja lyfta bort skamstämpeln från ridskolorna och förklara att det är inte där det i regel händer.
Visst, det har hänt även på ridskolor, men det är betydligt vanligare andra sammanhang:
* Det sker i privatstallen som ägs av någon man som äger hästar, och som sköts och rids av tjejer som älskar hästar men inte har egna.
* Det sker i travstallen.
* Det sker på de fina utbildningsanläggningarna där eleverna bor långt från sina föräldrar.
* Det sker på hotellrum på meetings som den elitsatsande unga ryttaren åkt till med sin tränare.
* Det sker i hästlastbilarna på stortävlingarnas parkeringar.
Och säkert i fler sammanhang ändå, men inte så ofta på ridskolor.
Den faktor som ökar risken för övergrepp skulle jag säga stavas drömmar och ambition.
De ungdomar som vill lite mer, som vill komma långt.
Det är de som löper störst risk att hamna i det här.
Inte Lisa tretton år som rider en timme på onsdagar och sen åker hem.
Följ mig gärna på Insta: @ponnymamman.se