
Annas chef fälldes för ofredande. – Vi måste sluta blunda!
– De som slutade hälsa. De som tog en annan väg i affären, de som tittade bort och som slutade höra av sig. Dem är jag besviken på. De övergav oss drabbade!
Det säger en Anna, idag 38 år gammal. Som 21-åring hade hon modet att dra sin före detta chef inför rätta för sexuella trakasserier.
Året var 1998. Anna var 19 år och hade just avslutat sin gymnasieutbildning med inrkitning häst. Hon fick jobb direkt på en ridverksamhet på orten där hon bodde.
Anna lärde sig mycket om att träna hästar, undervisa, bemöta kunder, planera verksamhet.
Men också om att bli höjd till skyarna ena dagen och bli nertryckt nästa.
– Jag trodde att det väl var så i hästbranschen. Jag var ömsom hans begåvade lilla smycke som skulle visas upp, ömsom den som gjorde fel och jobbade för långsamt.
De dagar han var på gott humör kände Anna sig utvald och speciell.
Men sedan hade han ju de där andra dagarna. Dagarna då han var arg och skällde. Anna hade så långt i livet ingen arbetsplats att jämföra med och försökte göra bättre och vara duktig.
Och så var det tafsandet. Och sexsnacket. Den 34 år äldre chefen kunde varken hålla händer eller ord i styr.
– Han tyckte om att lägga handen på låret och gjorde grova sexuella gester när ingen såg.
– När ska vi pippa? sa han titt som tätt.
Än idag står Anna inte ut att höra det där ordet pippa.
– Favoritgrejen vara att ropa upp mig på kontoret när det ringde. Sen tog han mig på brösten och andra ställen medan jag gjorde bokningar med kunder.
Ibland tryckte han upp henne mot sargen i ridhuset.
– Men den sidan var trots allt bättre än den arga sidan. Ingen ville väcka hans arga sida!
När Anna gjort fel kunde han komma in mitt i lektionerna och skälla ut henne framför andra. Ju otrevligare han var, desto trevligare blev Anna mot kunderna.
På fredagskvällarna skjutsade han ofta hem sin sambo, för att sedan komma tillbaka och ofreda Anna när hon stängde i stallet.
– Jag ser hans agerande som att han ville ha kontroll. Han ville äga mig.
Jobbet var både himmel och helvete. Anna hade ett stort ansvar och kände sig viktig när verksamheten expanderade. Obehaget med det sexuella ofredandet löpte sida vid sida med glädjen i att få jobba med det hon älskade, att leva sin dröm.
Efter ett par år bröt kvarka ut på ridskolan, och Anna skulle inte kunna få någon lön på ett tag. Ett bra skäl att säga upp sig uppstod.
Bara några dagar efter uppsägningen hörde hon en väldigt ung flicka säga något som avslöjade att Anna inte var den enda som trakasserats. Chefen hade kladdat på fler tjejer, några så unga som tretton år.
Han måste stoppas. Ensam ringde Anna polisen och anmälde honom.
Rättegången pågick i flera dagar. Ridskolechefen fälldes för sexuellt ofredande av fem unga tjejer, i både tingsrätt och hovrätt. Straffet blev skadestånd.
Men efteråt fortsatte han att driva ridskolan som om inget hade hänt, och kommunen hade en fritidsverksamhet förlagd hos honom.
———————————————————————–
När Anna kontaktar mig är det inte för att hänga ut sin för detta chef, som nu är en bra bit över sjuttio. Rättvisan har haft sin gång och det är över nu. Hon bor kvar på orten, han också, och det händer att de ser varann ibland.
Nej, Anna vill prata om offren, om tjejerna. Om hur svårt det är för dem att säga ifrån och anmäla, hur svaga och små de känner sig.
– Man är så fruktansvärt liten och svag när man ska lyfta telefonen och ta det där steget. När man ska våga erkänna att det man utsatts för är fel och ändå har det skett.
Ungdomar förstår ofta inte ens vad som händer i den här sortens situationer, eller hur fel det är och att det är straffbart. Det de upplever är ett starkt obehag som man gärna förnekar och många skäms.
– Jag skämdes! förklarar Anna. Jag skämdes för att jag hade hamnat i situationen. Man säger inte ifrån när man är 19 år och har fått sitt drömjobb!
Men när hon inte längre var beroende av honom drog hon sin före detta chef inför rätta. Han svarade med att samla ihop över 20 vittnen emot henne.
Han själv var ganska lågmäld i det hela, men andra jobbade desto hårdare för honom. Hans dåvarande sambo slogs med näbbar och klor för att bedyra hans oskuld.
– Jag kan idag se att hon var medberoende. Han var hennes allt och hon var helt beroende av honom och intrasslad i honom ekonomiskt. Hon blev tvungen att snabbt ta ställning, för eller emot, och höll hon fast vid honom blev hon ju tvungen att göra det helt och hållet.
Sambon och några av vittnena samlade in allt de kunde för att få Anna att se dålig ut.
Hon åt medicin mot en whiplashskada, det var tablettmissbruk, hennes bror hade legat med hennes kompis, det var inte bra, ett gult linne med breda axelband var en “bh-topp” och den hade hon ridit i -var inte det lite utmanande? Att hon var psykiskt sjuk och nymfoman och allt möjligt.
– Hans försvarsadvokat grillade mig om allt det där, inför alla människor, säger Anna.
Det var djupt förnedrande, och till ingen nytta. “Även om Anna går naken på sin arbetsplats så ger det inte hennes chef rätten att ta på henne” sa lagmannen under rättegången.
Polisen och rättsväsendet tog Anna och de andra flickorna på största allvar. Anna har bara gott att säga om hur hon blev bemött av rättsapparaten.
Det stora sveket kom från alla vanliga människor. De som inte sa något, de som inte ställde några frågor. De som slutade hälsa. De som tog en annan väg i affären, de som tittade bort, som inte hade någon åsikt och som slutade höra av sig.
Hon är fortfarande förundrad över hur de kunde blunda.
– Det var locket på, han blev dömd men inget förändrades, ingen ville låtsas om att det hade hänt. Och när man är helt tyst om något, om man vägrar prata om det, då blir det ju som att det där aldrig har hänt!
– Vi var ett tabu helt enkelt; det här pratar vi inte om! Och chefen han gjorde ju så mycket bra också, så han fick vara kvar på ridskolan.
– Men vi måste prata om det! säger Anna. Om omgivningen är tysta i ett sånt här läge blir ju de drabbade ännu mer förminskade.
– Sex är tabu och det är lite accepterat i vårt samhälle att män tar för sig, och kvinnor måste säga ifrån själva.
Även om mannen är 54 och hon bara 13.
I förra veckan sa ordföranden i en klubb i en tidningsartikel att ungdomar också har ett ansvar och att de ”kan vara väldigt utmanande” i den åldern.
Det är inget annat än victim-blaming och att ursäkta mannen som inte kan hålla sig själv i styr.
Anna vill synliggöra problemet, få oss att förstå att vi måste vara på offrens sida istället för att försvara förövarna. Och inte bara rättsapparaten, utan ALLA.
Ibland påstås det att tjejer anmäler män för att jävlas eller för att de känner sig förfördelade på något sätt. Det är bara skitsnack, menar Anna.
– Jag vet hur vi mådde. Tjejer gör inte sånt på pin tji! Barn ljuger inte om sånt här. Ingen tycker om att vara målsägande i en sån här rättsprocess. Det är en sådan förnedring bara att vara där för att man inte har sagt nej och inte satt stopp i tid.
Ingen ska behöva bli misstrodd eller svartmålad eller möta inställningen “det var väl inte så farligt”, ”varför sa du inte upp dig?”
-Ska jag som ung tjej säga upp mig för att min chef inte kan hålla händer och tunga i styr? Vore det inte bättre om chefen sa upp sig, det är ju han som gör fel?
-Vi vet att det här förekommer och vi måste sluta blunda för problemet. Vi måste se de unga tjejerna och sluta acceptera beteendet hos de män som utnyttjar sin position. Vi måste ta de drabbades parti, inte förövarnas!
—————–
Ridskolan i fråga ligger i mellersta Sverige. Ridläraren hade jobbat på flera olika ställen i landet innan detta hände. Anna driver sedan länge en egen hästverksamhet.