50 år av rykten. Det var inte en enda incident som avgjorde Morris´ öde.
Ridsportveckan som gått handlade bland annat om det amerikanska ridsportförbundets beslut att på livstid stänga av hopplegendaren och tidigare OS-ryttaren George Morris, 81, för sexuella handlingar som ska ha skett för länge sedan.
Research: Andréa Karlsson
Genast delades hästsportvärlden. Även i Sverige gick folk igång.
”Man kan inte komma med anklagelser efter så lång tid!” menade många.
“Nån tog mig på rumpan för 50 år sedan och nu ska jag anmäla!” raljerade någon i något kommentarsfält.
Dock var rapporteringen i svensk hästmedia ganska grund.
En närmare titt på saken visar att utredningen omfattade fler än ett offer, och att kännedom om Morris´ relationer med minderåriga pojkar funnits i decennier.
Det är inte enbart de påstådda händelserna för 50 år sedan det handlar om.
Utredningen som gjorts är ett samarbete mellan The United States Equestrian Federation och en organisation som kallar sig SafeSport, vilken har som mål att skydda idrottsutövare från bland annat sexuella övergrepp. SafeSport har personer från FBI knutna till sig.
I en djuplodande artikel i The New York Times avslöjas att många tidigare elever, anställda och kolleger till Morris länge känt till hans sexuella förbindelser med minderåriga.
En idag medelålders tränare, Jonathan Sortis, berättar att han hade en sexuell relation med Morris som tonåring. ”Favoriteleverna” fick de bästa hästarna, mer tid och engagemang. Sortis säger att han då, som ung pojke från en mindre bemedlad familj, bedömde att han måste försöka stå ut för att få tränarens gunst.
Michael D. Cintas, en annan tränare och tidigare elev till Morris, säger att han själv aldrig utsattes men att det var “allmänt känt” att Morris hade en faiblesse för unga pojkar.
Känns detta igen?
Att många vet, men inte gör något?
Att ”favoritelever” blir överösta med fördelar, och när relationen plötsligt är ett faktum inte vågar berätta eller dra sig ur?
Alltid tycks det följa samma mönster, oavsett var i världen det händer.
Och urskuldandet, påståendena att elevernas anklagelser skulle bero på att de känner sig svikna och förfördelade och bara vill hämnas, är det inte nåt vi hört till leda? Ofta behöver de anklagade inte ens gå ut och försvara sig själva, deras fans, anställda och närstående gör det åt dem.
Det är ju när saker tillåts pågå utan att någon ingriper som det kan gå så här illa, att en förövare alltför sent blir stoppad. Eller inte stoppas alls.
Finns det NÅGON som tycker det är rätt att folk går omkring och vet men inte ingriper?
Är Morris skyldig? Enligt utredningen har han deltagit i handlingar som är oacceptabla i en tränarroll. Han bjuder också själv på indicier. I sina memoarer, boken “Unrelenting” beskriver Morris hur han går på den mytomspunna klubben Studio 54 tillsammans med minderåriga, och uppskattar mängden sexuelpartners genom sitt liv till omkring tio tusen personer.
“10,000 and counting!” skriver Morris själv i boken. Om det är sant innebär det under en sextioårsperiod över 160 nya sexuella kontakter om året, eller en ny sexpartner ungefär varannan, var tredje dag!
Hur många någon ligger med har förvisso ingen med att göra. Samtidigt vittnar den av Morris själv lämnade uppgiften om något som torde vara ett sexmissbruk, och sexmissbruk är ofta behäftat med gränsöverskridande handlingar. I boken beskriver han också hur han barrerar hästar.
Det krävs hur som helst idag inte en fällande dom för att någon ska anses olämplig som idrottsledare.
Den vi ser upp till vill vi inte tro eller höra något ont om. Om en idol anklagas är vår första reaktion att slå bort anklagelserna, och ofta gå hårt åt den som för fram dem. Jag har sett det ske många gånger inom svensk ridsport och själv åkt på mycket ”stryk”, även från människor som borde veta bättre än att blint försvara vänner, idoler och samarbetspartners. Ett internationellt exempel är debatten kring Michael Jackson-dokumentären.
Men säg att det varit en katolsk präst eller en naziofficer som anklagats för övergrepp efter flera decennier? Hade reaktionerna då blivit desamma? Att det gått för lång tid, att det var annorlunda på den tiden, att den som anklagar bara ville ha publicitet och egen vinning och så vidare?
Att utsatta ibland väntar länge innan de eventuellt går ut med sina upplevelser blir ofta hårt kritiserat, men det kan finnas tusen skäl till det.
Skuld och skam, självanklagelser, rädsla att inte bli trodd, rädsla att bli av med jobb, familj, position och vänner. Kanske har man faktiskt tyckt om och älskat personen trots övergreppen.
Att berätta, vare sig det gått kort eller lång tid, riskerar alltid att få fruktansvärda konsekvenser.
Titta bara på vad som vanligen händer; det blir uppståndelse, drev, lägerbildning, victim-blaming, motanmälningar och smutskastning.
Alla orkar inte med sånt. Lika mycket som jag beundrar alla som vågar prata, lika mycket förstår jag de som håller tyst.
Jag tror inte att den amerikanska ridsporten kommer att överge sin levande legend för detta. Facebooksidan som startades för att stötta honom har snabbt fått tusentals följare. Han kommer nog alltid att ha bundsförvanter och obetalda ”försvarsadvokater”, han kommer säkert fortsätta att träna elever utanför det amerikanska ridsportförbundets ramar.
Och kanske är han ganska ”ofarlig” för sina elever idag, vid 81.
Men det var alltså inte enbart den enda personen för 50 år sedan som allt detta handlade om.
Utan mycket mer, under mycket lång tid.
LÄS GÄRNA:
Artikel om Morris i New York Times
”We are missing the point here” (blogg).
Nyhet! Du som vill kan nu stötta mitt skrivande via den enkla tjänsten Patreon. Besök min Patreonsida HÄR.