Saga dissar! Därför suger arga tränare.

Denna mörkblå dag när regnet forsar som vattenfall ner för markisen, tänkte jag hopkurad i min prickiga morgonrock och med rykande grönt te i min feminist-kopp på skrivbordet, ta tillfället i akt och dissa lite.

Jag gillar att matcha färger så varför inte matcha blogg-ämnen med väder?

Vi går rakt på sak- jag vill dissa arga tränare!

Det verkar bli ett genomgående tema av kärlek och glädje och annat “lullull” när jag bloggar. Men vad fasen, det är väl ändå vad som är viktigast? För mig är det det iallafall.

Jag dissar alla tränare som ska klaga på till exempel leriga skydd!

Ja men vad kul Lars-Erik att du är pensionerad och har all tid i världen att putsa på dina skydd och mangla dina skjortor. Men jag har faktiskt jobb och tentor och vänner och gud vet vad att sköta. Förlåt att mina leriga strykkappor upprör dig, men de har faktiskt inget att göra med hur bra jag rider.

Jag dissar alla tränare som ryter när man inte förstår!

Inte har jag väl betalat flera hundra spänn för att sedan inte lyssna?! Tro mig kära Lars-Erik, jag försöker förstå dig men om jag rider hästen i för lågt tempo för femte gången gillt kanske du bör se över din formulering av övningen i fråga.

Jag dissar alla tränare som ska diciplinera och läxa upp!

Om Lars-Erik hade spenderat fem minuter hemma hos mig hade han förstått att min mor sköter diciplineringsarbetet prima själv. Den biten behöver ingen oroa sig för…

Jag ska försöka förklara lite seriösare varför just arga tränare förtjänar en diss, så att ni inte tror att jag är värsta bortskämda skitungen som inte tål kritik och tycker allt är alla andras fel.

Först och främst är det ju så himla tråkigt tycker jag.

Som jag har skrivit förut så rider vi ju för att det är kul och det är det inte om man ska bli utskälld för minsta lilla sak. Det kan jag intyga.

Men det viktigaste som jag tänker på i denna fråga är ju hästarna.

Vi alla vet vilka hyperkänsliga djur de är och att de känner av våra känslor vilket sedan avspeglar sig i dem.

Så vad händer då när en tränare skäller eller ryter till? Ryttaren blir spänd och kanske nervös… Och vips så har vi en spänd och nervös häst!

Visst finns det ryttare, främst unga kanske, som behöver lite disciplin och ordning.

Det finns ju gott om bortskämda skitungar faktiskt. Men det ska inte göras till häst! Sådant är främst en förälders ansvar i hemmet, annars anser jag att det får ske i stall-arbetet eller liknande.

Men dra inte in hästen.

Sedan är ju alla olika, vissa gillar hårda tränare, andra gillar mjuka.

Jag kan ibland ta en hård tränare och kan tycka att det ger en del.

Får jag välja dock- vilket jag har turen att få göra, så väljer jag de där varma, medgörliga, jordnära och glada tränarna. Mig ger det mer.

Happiness is key!