
Kan kärleken till en häst bli för stor?
När jag var på träning i Halmstad nu i veckan, skulle jag bo hos mina morföräldrar drygt en timme bort.
Det kändes motigt att lämna Aldrie på kvällen då vi anlänt, jag skulle nämligen inte tillbaka förrän nästa kväll.
Även fast hon togs om hand mycket väl av kunnig folk, ville jag inte riktigt lämna henne.
På natten drömde jag en hemsk dröm.
Jag var ute och red på henne med någon annan, som insisterade på att vi skulle hoppa över ett gigantiskt vattenfyllt dike.
Jag tvekade men ville inte vara feg. Vi hoppade och föll i vattnet som i samma sekund blev en stor svart sjö.
Aldrie försvann ner i djupet och jag kämpade med att få upp hennes huvud över vattenytan.
På något sätt lyckades jag bogsera henne i land och höll hennes huvud i min famn i det våta gräset.
Då krympte hon till storleken av en mellanstor hund. Jag virade in henne i ett par filtar och kramade henne vaggande i min famn.
Så rädd jag var när jag vaknade! Så rädd och så förstörd. Och när jag kom till stallet dagen efter drog jag en lättnadens suck för att hon mådde bra.
Är det överdrivet som vi håller på med våra hästar, eller är det helt rimligt att älska ett djur på sättet gör?
När man bor i en storstad har man ofta kontakt med människor som är lite extrema. Det finns en hel del människor som anser att ”djur ska vara djur, de ska få leva fritt och naturligt och utan människan”.
När pälsglanset, blinget och det rosa fluffet tar över hästägandet, så är jag beredd att hålla med.
Hästar ska inte vara kliniskt rena och de ska definitivt inte se ut som glittriga enhörningar i sina hagar.
Inte heller bör de behandlas som porslin, i små rutor och vadderade från topp till tå.
Då har kärleken, som vi kallar det, gått över styr.
Men den kärleken och den oron man kan känna för sin häst, tänker jag måste vara samma kärlek som en mor känner för sitt barn.
Och det tror jag är väldigt nyttigt för en människa, att få känna sådan kärlek.
Det måste inte vara en häst heller för den delen, hundar och katter kan ha samma effekt.
Hur som helst är väl vetskapen om att man är behövd, att man har en roll i en annan varelses liv, en bra och viktig känsla för många.
En som är ensam och dyster, kanske aldrig får hjälp av piller eller psykolog.
Men en häst å andra sidan, kan nog lysa upp vilket mörker som helst!
Jag tror det är nyttigt att ha ansvar för någon annan än sig själv.
Så länge hästen eller vilket djur man nu än älskar får leva ett någorlunda normalt djurliv, så tycker jag att kärleken aldrig kan bli överdriven.
Människan behöver ta hand om något annat än sig själv.
Det är sunt och det är nyttigt.
Följ oss gärna på Instagram: Ponnymammans, Sagaasss