Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Vi kan alla dö när som helst. Om våndan över farorna med fälttävlan.

Vi kan alla dö när som helst. Om våndan över farorna med fälttävlan.

Av Ulrika Okategoriserade, Tävlingsliv. 03 mar 2020

Så har årets första dödsfall i fälttävlan skett.

Man får en klump i halsen. Jag kan inte föreställa mig hur ryttarens familj mår nu.

Det är inte så kul att ens enda barn prompt ska ägna sig åt det farligaste som finns.

Samtidigt är jag själv inte den mest försiktiga i världen. Jag red visserligen inte fälttävlan som ung, jag hade ett jättelångt ridhuppehåll, men hade jag fortsatt rida (och om någon hade introducerat mig för den sporten) hade det nog säkert kunnat bli så.

Jag gjorde andra crazy-saker.
När jag tänker på allt jag gjort är det ett under att jag ens lever. Det sorterar under “ung och dum” men jag är jäkligt glad att jag haft roligt!

Det är ju inte det sundaste att gå och vara rädd för allting jämt heller. En flicka som red hos oss hade en så hispig mamma att jag gick åt. Hon stressade upp alla och spred sin nervositet, det gick ut över omgivningen.

Att se risker i allt från det man sätter foten på golvet på morgonen tills att man lägger sig ångestfylld över att man kan dö under natten är ju inte friskt. Ganska många människor dör i sömnen faktiskt. När Saga gick i fyran var det en klasskamrats mamma som dog i sömnen, 47 år gammal. Efter det var Saga länge orolig att jag skulle dö i sömnen.

Iallfall.

En och annan fälttävlansryttare stryker med. Så är det, och det är hemskt. Värst är det när det händer unga.

Sen träffar man de gamla rävarna, som gör detta dagligen år ut och år in och som med fårade ansikten bara rider på. De som ridit en massa VM, OS och Badminton. Och jag tänker de lever, de lever i allra högsta grad, det verkar fan inte finnas nåt som kan ta kål på dem!

De kommer också dö, men av nåt helt annat. En sjukdom, eller så kör någon på dem i en korsning när de går över gatan.

Hur ska man se på det här? De har iallfall har haft en förbannat massa kul under sin livstid.

Vi måste få leva och ha roligt, för bövelen! Lev nu, dö sen. Det är väl min inställning.

Ändå håller jag på att gå under av ångest varje gång Saga drar iväg i terrängen. De dundrar iväg, man ser bara den blågula västen och hästens rumpa. Då har jag haft ont i magen i timmar redan.

Sen går jag in i ett töcken, trampar runt som en idiot och rabblar böner, inte för att jag tror på Gud men jag vet ju faktiskt inte om de kommer tillbaka levande.

I maj ska hon upp i fyrstjärnigt med sin häst. Som mamma går jag sönder och svimmar över bordet när jag tänker på det. Men det är inget jag kan stoppa. Hon är tjugo år nu.

Varför har jag ens tillåtit Saga att rida fälttävlan? Jo, för jag såg tidigt att den här ungen är ju helt vild. Hon skulle klättra högst upp i alla trän, hon kunde inte ens hoppa studsmatta på samma sätt som andra barn utan hon skulle släpa studsmattan till en husvägg och sen gå upp på taket och hoppa ner.

Jag tänkte att den där, hon kommer ju göra helt sjuka saker i tonåren sen… Så jag valde att låta henne få utlopp för spänningsbehovet i hästlivet. Och jag tror det var helt rätt, faktiskt.

Vi kan alla dö när som helst.

Man kan inte veta vad livet ska utsätta en för. Nutidens människor är helt besatta av att detaljplanera livet och av att veta hur allt ska bli.

Men det går ju inte. Det har aldrig gått och kommer aldrig gå! Jag vet inte om jag kommer få cancer eller om en meteorit slår ner på jorden och utplånar oss alla rätt som det är.

Jag gillar fälttävlansfolk. Ska jag umgås med hästmänniskor så helst dem.

De är lugna, ofta väldigt trygga människor.

De bollar med hästar, de gör allting lite lättare.

De är liksom “ja, man kan dö, och det ska vi alla göra nån dag, tills dess lever vi, här, sätt dig ner och ta en drink, och du, krångla inte till det där nu va”!

Jag får leva med att min dotter är “sån”. Skulle hon inte rida fälttävlan skulle hon garanterat göra andra farliga saker.

Och skulle hon varit en försiktigare typ hade hon lik förbannat kunnat råka ut för något.

Sedan har vi det här med hästarna. Det anses oetiskt. Men hur etiskt är det med dressyr, som går ut på total kontroll, eller med distans?

Djur föds upp i fabriker och slaktas under vidriga former, dem lägger folk på mackan medan de förfasas över att en och annan sporthäst förolyckas.

Andra hästar slits sakta ut i enformigt arbete och har ont i åratal, men just olyckorna i de mer fartfyllda hästsportgrenarna är vad som uppmärksammas.

Många hästar älskar fälttävlan. Jag vet faktiskt ingen annan gren där jag ser så många glada hästar.

Jag tror att de flesta hästar, om de kunnat välja, mycket hellre hade valt fälttävlan än att bli dressyrhästar, eller lunka runt på ridskola med nybörjare på ryggen.

Inte alla. Vi har en häst som inte älskar terräng. Han slipper. Han fick bli min tanthäst.

Men er som tvivlar på att hästar tycker om fälttävlan vill jag fråga: har ni någonsin upplevt en häst som lyser upp som en lampa och liksom börjar dansa inombords när den kommer till en terrängbana?

Som söker hinder med spetsade öron och prickar av dem ett efter ett som en målstyrd missil?

Alltså upplevt en sån häst?

De flesta har nog inte det. Men har man det, då vet man.

Återigen. Vi ska alla dö, och jag kan ta gift på att de allra flesta fälttävlanshästar ni ser i högre klasser älskar det de gör.

För de är OCKSÅ adrenalinjunikes.
Precis som sina ryttare.

Mer om det imorgon.

Då ska jag berätta lite om risktagandets biologi.

Köp spånpellets enkelt här:

Kommentarer