Vi får inte ge oss. Om hästar, härskartekniker och hånerier.

Vi får inte ge oss. Om hästar, härskartekniker och hånerier.

Posted by Ulrika in Okategoriserade 25 sep 2024

Efter OS och diverse nyheter om olyckor med hästar på vägarna etc har jag gått i funderingar om vad som är fel egentligen.

Inte på oss, utan på alla som måste håna oss.

Som utsätter oss för fara på vägarna, som skriker åt oss i skogen, tror att de får sätta upp skyltar mot oss och köra bort oss från grusvägar och bara allmänt ser ner på ridning.

Minns någon det tidiga 2010-talet då ridsport hade väldigt svårt att få tv-tid och det uppstod fenomen i sociala medier som ”Hästar finns inte”, ”Hästar är en frukt” och liknande?

Sportjournalisten Lasse Anrell som sa att hästen gjorde allt jobbet och borde vara den som fick priset?

Och så Jerringprisen och ”Sekten” och det.

Att allt det där är i allra högsta grad levande ännu har varit oerhört tydligt i kölvattnet av OS.

Det är ett faktum bara att ridning fortfarande bespottas och förlöjligas.

Jag kom att tänka på de fem härskarteknikerna och hur alla punkterna kan appliceras på hur samhället hanterar ridsporten:

1. Osynliggörande. Man struntar helt enkelt i ridsporten i allt från kommunernas planering och fördelning av pengar till olika sporter. I media får andra sporter mer tid och på bättre tider.

2. Undanhållande av information. Ja, samma här som i punkt ett kan man säga.

3. Förlöjligande. Ja, alltså. Ni har nog många exempel själva.

4. Dubbelbestraffning. Hästsporten kan inte göra rätt, och här är vi tyvärr själva lika bra som omvärlden på att attackera varandra.

5. Påförande av skuld och skam. Det här har nog också många upplevt.

Jag själv tänker till exempel på hur man påstår att hästar förstör grusvägar när det är bilarnas bromsningar och acceleration som orsakar potthål, hur bönder påstår att träd dör för att hästar rider förbi på en stig. Jag har själv träd som står vid en stig där hästar går varje dag och de har inte dött.

Hur som helst. Det var de de fem härskarteknikerna.

Jag vill efter det lista några saker som påverkar hur folk ser på ridning och ridsport.

* Tjejsportstämpeln. Jaa, det är mest tjejer och kvinnor som rider, men är det en tjejsport? Den borde inte ses som det med tanke på hur det ser ut med könsfördelningen i toppen.

* Överklasstämpeln. Mm, ja det krävs pengar för att hålla sig kvar på högre nivåer, och att bara överklassen har hästar är en inställning som lever kvar sedan världskrigens dagar. Sanningen är att de flesta hästägare är medel-eller arbetarklass.

Det leder vidare till några olika punkter under vad jag skulle vilja kalla

Provokationspunkter Och det tycks främst vara män som blir provocerade.

* Hästar är stora och kan vara farliga, det är helt naturligt för folk som inte kan något om hästar att vara lite rädd för dem. Att sedan små taniga tjejer kan hantera dessa stora djur blir lite obegripligt och då ännu mer skrämmande för personer av manligt kön som reagerar med att ta till exempelvis punkt tre i Härskarteknikerna.

* Hästar tar tid och kostar pengar. Att kvinnor lägger timmar på sig själva varje dag i ett stall provocerar skiten ur vissa.

* Kvinnor som håller på med hästar gör sig inte vackra för män och behöver inte män så jättemycket.

* Kvinnor som rider på en väg tar plats och kräver av manliga förare att de ska anpassa sig i några sekunder -det finns de som inte står ut med det.

Det är alltså en tjejsport, överklassgrej och farlig grej i ett -motsägelsefullt och sjukt provocerande!

Och att det finns ett utbrett kvinnoförakt med i håneriet går inte att sticka under stol med.

Men jag tror ändå att det går att förändra.

Det har trots allt blivit lite, lite bättre.

När tv började med kvinnliga hallåor på 1960- och 70-talen ringde arga män in och skällde och sa att det inte passade sig och att de inte ville titta på några kärringar när de satte på tv:n.

De första kvinnliga sportreportrarna hade det riktigt jobbigt, jag var själv sportreporter ett tag på 1990-talet och blev inte tagen på något större allvar.

Jag sågs som ett skämt som den manlige redaktionschefen utsatte idrottarna för.

De tyckte det var jättekul att skicka in mig i AIK:s omklädningsrum med fullt med mer eller mindre nakna hokeyspelare (jag tyckte också det var lite kul då måste jag erkänna).

Men – det är ingen som längre reagerar över kvinnliga programledare eller kvinnor i diskussionpanelerna i sportprogrammen.

Tittarna har vant sig.

Vi får helt enkelt fortsätta rida, fortsätta ta plats, fortsätta kräva tv-tid och inte be om ursäkt för oss.

Som den svarta kvinnan Rosa Parks som i apartheidens USA satte sig ner på bussen och vägrade ge sitt säte åt en vit människa.

Just nu känns det extra motigt med allt det här.

Men vi får inte ge oss.

Vi får inte ge oss.

Kommentarer från Facebook