Vi behöver inte krångla till det här, Ann Heberlein. Minderåriga har ingen skuld i övergrepp.

Jag blev för några dagar sedan adresserad av självaste Ann Heberlein i en krönika i Svenska Dagbladet.

Hon skriver att en gästkrönika av veterinären Lisa Lidbeck i Tidningen Ridsport orsakat en ”smärre orkan” i hästvärlden.

Jag vet inte om Ann Heberlein regelbundet följer vad som händer i hästvärlden, men den här orkanen var inte värre än de flesta på samma ämne.

I en lång, spretig och lätt förvirrad text skriver Heberlein att en diskussion som kunde ha varit fruktbar abrupt avslutas på grund av att jag ”tände på alla cylindrar” och slog ner ett försök att föra fram en annan åsikt än den gängse.

Jag skakar lite på huvudet när jag läser.

”Avslutas”. Det var ju jag som satte fart på diskussionen. En krönika som inte får något gensvar är ju bara ett skott ut i tomma rymden, men jag replikerade och det blev livaktigt. Olika åsikter diskuterades som följd, vilket ju är själva idén med krönikor och andra debatterande texter.

Jag ”verkar inte vilja förstå” vad Lisa menar, skriver Heberlein.

Jodå, Ann, jag förstår precis vad Lisa menar. Jag har bara en helt annan uppfattning än hon.

Och jag vet inte om du är medveten om det, Ann Heberlein, men vi ser ju att de diskussioner som pågått de senaste sex-sju åren nu faktiskt håller på att leda till förändring.

Det sker just nu i form av skiften i maktsfären inom Svenska Ridsportförbundet och lyftandet av ett icke fungerande regelverk.

Därför kändes det som en unken pust av instängd källarluft när gästkrönikan i Ridsport kom.

Veterinären Lisa Lidbeck framhöll att skulden i oönskade sexuella situationer ofta är delad, hon var minsann inte guds bästa barn när hon var ung, och att det inte är helt ovanligt att flickor och kvinnor okynnesanmäler män i efterhand för att relationen tagit slut eller man ångrat att man löpte hela linan ut.

Jag kontrade med att skriva jo, det är visst ovanligt att tjejer anmäler för att hämnas, och att det bara finns en som bär skulden i en situation där diskrepansen i ålder och/eller maktbalans är stor.

För det är det vi talar om när vi tar upp de här problemen i ridsporten, Ann Heberlein.

Vi talar inte om relationer mellan jämbördiga och vuxna personer, utan om förbindelser mellan minderåriga och deras tränare, gymnasielärare, till och med styvföräldrar i de värsta fallen.

Heberlein å sin sida berättar i sin långa text att hon blev våldtagen för länge sedan, och att det påverkar henne än idag.

”En viktig del i min läkningsprocess har varit att fundera på min egen roll i det som hände, vad jag hade kunnat göra annorlunda. Inte för att klandra mig själv utan för att bemäktiga mig”.

Jag vill å det djupaste beklaga att du blivit våldtagen, Ann Heberlein. Det är inget som någon människa någonsin ska behöva vara med om.

Men snälla Ann -att både kvinnor och män ältar om de själva hade någon skuld i att de blev våldtagna eller utnyttjade är ett enormt problem.

Hur blir någon som var tolv-tretton-fjorton-femton år när hens lärare började ligga med hen hjälpt av att fundera över sin egen skuld i det hela?

En så ung person kan rimligen inte kan ha någon skuld i frågan. Allt vett och även vår lagstiftning säger det, vad är det ens att problematisera?

Heberlein nämner höjdhopparen Patrik Sjöberg -ska han också fundera över sin egen roll i att hans styvfar och tränare förgrep sig på honom under hans uppväxt?

Heberlein skriver flera kloka saker – som att personer med status och makt lätt kan börja ta för sig av förbjuden frukt bara för att den finns framför näsan på dem.

Att det kan stiga män åt huvudet att dagarna i ända omges av en massa brudar som beundrar dem ”mer än de förtjänar” (Anns egna ord).

Därför rimmar det illa när hon samtidigt vill lyfta fram att båda könen minsann har ett ansvar och att alla kan ljuga och hitta på.

Citat ur SvD: ”Det är, menar jag, en angelägen fråga. Inte för att misstänkliggöra kvinnor som blir och blivit utsatta, utan för att försäkra oss om att det verkligen är förövare som pekas ut, förlorar sin position och därmed sin möjlighet att utnyttja den makt en sådan position innebär. När oskyldiga män (och kvinnor) anklagas för sexuella övergrepp och trakasserier, döms utan rättegång och förlorar både position, anseende och möjlighet att utöva sitt yrke, vinns ingenting i kampen mot sexuellt våld. I dylika fall finns bara förlorare.”

Jag drar ett djupt andetag här.

Bland de ytterst få som blir oskyldigt anklagade går det floder av offer som livet igenom tiger, lider, anklagar sig själva och belastar inte rättsväsendet men däremot psykvården.

Offer som förövaren sedan länge har glömt, men som påverkas under resten av sina liv.

Jag vet, för dessa kvinnor skriver till mig, och ringer. De vill inte anmäla eller sätta dit, för det har ofta gått många år. De vill bara berätta för någon som förstår dem utan att döma.

Och på varje falskanklagad går det mängder av förövare som aldrig behöver stå tills svars för vad de gjort mot en annan människa. Som obekymrat fortsätter med sina liv utan en susning om vilken förödelse de ställt till med.

Det är ett vanligt förekommande grepp i den officiella diskussionen att lyfta fram att kvinnor minsann också kan begå övergrepp, vara pedofiler, misshandla, ljuga och försöka sätta dit.

Ja men självklart. Ingen har sagt att tjejer och kvinnor aldrig gör något fel.

Men medan Lisa Lidbeck framhöll det som ”inte ovanligt” att tjejer i efterhand falskanmäler vidhåller jag att det är ovanligt.

Poliser och socialarbetare håller med mig.

Ann Heberlein är teologie doktor i etik men är nog mest känd som borgerlig skribent, och likt många andra konservativa kvinnliga skribenter passar hon då och då på att ge sitt eget kön lite däng.

Lyfter fram hur dåliga kvinnor kan vara på olika sätt, ofta sämre än män. Senast var det att kvinnor är mer otrogna än män.

För mig ter sig dessa kvinnliga högerskribenter mest som pick-me-girls som regelbundet måste påminna omvärlden om att de inte är feminister.

Det gäller att stryka sina manliga läsare och politiska kamrater medhårs. Bli fortsatt omtyckt och hyllad av dem.

Själv känner jag mig härligt fri i det att jag inte har någon jag måste fjäska för. Inte redaktörer, inte partikamrater (jag är förresten Liberal i själ och hjärta, så jag kan inte avfärdas som vänsterfeminist), inte ekonomiska välgörare eftersom jag inte har några.

Ann Heberlein, vi behöver inte krångla till de här sakerna.

Det är väl ändå bara ungefär så här:

* Sexuella relationer ska inte förekomma mellan barn och vuxna.

* Barn och ungdomar ska i idrotten och i skolan aldrig behöva uppleva att lärare och tränare intresserar sig för dem sexuellt.

* Vi måste ha höga krav på idrottsledare och lärare, de måste kunna stå emot eventuellt sexuellt agerande från ungdomar (om det händer att de inte är ”guds bästa barn”).

* Ingen ska någonsin känna att det var deras eget fel om de blev våldtagna.