Vem ska vara mus-ansvarig? Ett familjedrama.
Det börjar märkas att vi varit utan stallkatt i två månader. Mängden möss har fullständigt exploderat.
Det märks även i huset. Det prasslar och knapras så det står härliga till i väggarna.
Och då tog det ny fart -det eviga familjedramat. Vem som måste gillra fällor och sånt. Det är ju apvidrigt så det vill ju ingen göra!
Min man skyller på sin mus-fobi! Och ja, han har det, på riktigt.
Ibland när vi är på middag eller liknande får jag för tusende gången höra historien om uppkomsten av hans musfobi. Hur han som fyraåring var ute på åkern i Finland med sin morbror på höskörden, och hur det ut från en höstack kom en råtta stor som en grävling och högg sig fast i morbroderns fot! Och hur morbrodern slog ihjäl råttan där på plats med högaffeln.
Det har satt sig i makens skalle det där. Djupt.
När vi köpte vårt första hus för tjugo år sedan märkte vi snabbt att det fanns en råtta i huset. Det var då jag märkte hur knäpp han är med det där. Han vägrade befatta sig med fångandet av råttan men det var väldigt viktigt att det blev gjort.
Och när jag väl hade fått den i en fälla och slängt den vår soptunna i en hopknuten platspåse blev han tokig och fiskade upp påsen med en pinne och gick och slängde den i en grannes soptunna!
Vi hade då flyttat ut från stan.
– Är du inte klok, sa jag, vi bor på landet nu! Folk ser vad man gör!
Det går ju inte att gå och slänga råttor i andras soptunnor hur som helst! Men tack och lov kom vi undan med det.
Faktum är att det första gräl Saga fick höra var om en mus. Saga var inte ens ett dygn gammal. Jag låg på BB och hade gjort mitt livs bragd. Saga såg ut som en blålila dajmstrut när hon kom ut och de kutade iväg med henne i kuvös för hennes hjärta hade stått still en stund.
Sen kom de tillbaka och allt var bra med henne. Inte hade vi en aning om att det var en blivande fälttävlansryttare som låg där och plirade på oss.
Mig sydde de ihop. Vet ni hur rubbat det är att se nån sitta med nål och tråd mellan ens knän?
Iallfall där var jag nu, hopsydd och paj med mitt barn, som nu började likna ett barn och inte en dajmstrut. Mannen hade åkt hem och jag hade äntligen fått somna efter all kalabalik som en barnadfödsel är.
Och då kommer det en sköterska och säger att min man är i telefon.
– Han låter ganska upprörd, det är nog bäst du kommer! sa sköterskan.
De rullade mig i rullstol till telefonen. Med Saga i famnen.
Vad var det nu som var så fruktansvärt? Brann huset eller?
Nej. DET VAR EN MUS I SOPHINKEN!!!
Och nu blev jag då rätt så förbannad.
– VAD FAN SKA JAG GÖRA ÅT DET!?! skrek jag.
Sköterskan tittade förskrämt på mig.
Mannen fick en granne att hjälpa till med musen och jag fick återgå till min sömn där på BB.
En annan gång råkade han TRAMPA PÅ EN DÖD MUS i vår trädgård. Som var 6000 kvadratmeter stor.
Vad är oddsen, liksom?
– Det är klart att om någon ska råka trampa på en död mus så är det du, sa jag.
Ja det finns fler rätt så roliga mushistorier. Nu kanske någon tror att min man är värsta mesproppen?
Det är han INTE: Han är stark som en oxe och springer flera mil med hunden och tävlar framgångsrikt i swimrun.
Och han sjunger som en gud. Han har levt på det sedan barnsben.
Här är en scenbild ur operan Faust. Jag tror han alldeles strax ska dö. Eller så har han precis sett en mus.
Han är en super-duperbra hästpappa också, trots att han inte har ett eget hästintresse. Han är lugn och trygg med hästarna och dagarna efter tävlingar skrittar han hästarna vid hand.
Men just den här grejen med mössen alltså. Det är en evig stridsfråga.
Men jag måste förstå honom. Man kan inte tvinga någon som har en riktig fobi för något att hålla på med den saken.
Jag har själv fobi för stora kackerlackor efter mina år i Florida. Skulle någon vilja tvinga mig att fånga och döda kackerlackor skulle jag dö!
Så nu får jag helt enkelt ta på mig att vara stallkatt. Jag tvingas att både gillra och vittja fällorna.
Vi har nyligen haft en etnisk rensning här i huset. Mer om det i nästa inlägg.