Velociraptor på amfetamin

Häromdan blev jag sjuk. Man ska helst inte bli det om man har hästgård. Och man ska verkligen, verkligen inte bli det om man dessutom har en åtta månaders hundvalp av rasen Belgisk vallhund -Malinois.

Normalt går jag upp när Aska vaknar och tar då ut hästarna. Det har varierat när hon vaknat, just nu är det kring sex, vilket är aningen för tidigt för mig. Aska hänger med ut och inspekterar att allt är som det ska på gården.

Men den här morgonen. Mitt huvud sprängde, kände mig förkyld. Var bara tvungen att sova ett par timmar extra när hästarna var utsläppta. Till en början sov hunden bredvid mig, men sedan… Sedan gjorde hon kaos.

Och jag fick inte precis mindre huvudvärk närjag kom ner och såg kaoset. Det gulvita är innehållet i en av våra soffdynor (ja jag vet att vi har fult hemma, hela det rummet ska om-inredas).

Hon hade också lyckats nå en soppåse som stod uppe på diskbänken. I den hittade hon tomma mjölkpaket och annat skoj.

Ni kan ju tänka er hur jag kände mig. Förtvivlad, maktlös och otillräcklig. Nej,jag blev inte arg på hunden. Jag är inte dummare än att jag fattar att hon är understimulerad.

Hon är som en liten Velociraptor! På amfetamin. Velociraptors var små ettriga T-rexar i hundstorlek. Aska har på egen hand lärt sig att öppna dörrar med handtag. Hon kan till och med öppna när dörren går mot henne.

Dagen efter soffkatastrofen erbjöd sig Sofia som sköter vår lösdrift att ta hand om Aska i några timmar. Det var det snällaste någon gjort för mig på länge.

Varför hund? Det var mannen som ville. Jag har ju hästar så det känns taskigt att år efter år förvägra honom denna brinnande längtan efter hund, men jag sa från början att jag inte skulle ha tid att ägna mig åt den så värst ingående. Det är hans sak i första hand, det är vi överens om. Bekymret är att han åker bort och jobbar ibland.

Han har några saker att ta tag i när han kommer hem. Hundgård och hundkurser till exempel. Det enda rätta är att utbilda henne till något. Vara spånbalsöppnare någon gång i veckan räcker inte till för att stilla arbetsbehovet. Soffdynan var kanske lite lik en spånbal.

Aska är som de hästar vi gillar bäst. Pigga, lätta i typen, arbetsvilliga och intelligenta, uppmärksamma på sin människa och ständigt med frågan “Vad ska vi göra nu”? Hon är som mitt lilla fuxsto, fast hund.

Konstigt att man ändå bara älskar en så krävande varelse. När jag tittar i hennes orangebruna ögon känner jag trots påfrestningarna bara kärlek för denna vår lilla Velociraptor.

/Ulrika