Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Varför så arg? Låt leken ta plats!

Varför så arg? Låt leken ta plats!

Av Ulrika Okategoriserade, Sagas tankar. 22 Jul 2018

Jag såg dig bli slagen i huvudet om och om igen.
Och jag såg dig bli piskad utan provokation.
Jag såg dina ögon uppspärrade i ren panik.
Och jag såg dig ge upp efter flera minuters misshandel.

Jag ville säga till men då var skadan redan skedd.

Förlåt, älskade ni.

Ni vackra, modiga och alldeles för snälla hästar.

Jag har sett vidriga saker, på tävling och på träning.

Tjejer och killar, kvinnor och män, som rider med en ilska. Hårda tygeltag, långa sporrar, spörapp och tvärnitar följda av ryggning. Sällan ser man ett leende och än mer sällan får hästarna beröm. En snabb klapp på manken kanske, men aldrig mer än så.

Jag tänker ofta på varför jag rider. Dels tycker jag om att tävla och gillar hela den processen. Men i grund och botten gör jag det för att jag älskar att rida. För att det gör mig lycklig!

Jag tror att många ryttare glömmer bort just den frågeställningen, varför rider jag? Någon dum stackare som inte vet bättre kanske började rida i hopp om att tjäna pengar… Men nästan alla skulle nog svara samma som jag på den frågan.

Det är viktigt att komma ihåg detta när pressen jagar en i hälarna och du inte tycker att resultaten duger.

Att det faktiskt inte spelar så stor roll, och att det viktigaste är att man har roligt med sin häst.
Efter att ha ridit i flera landslag sedan fjorton års ålder vet jag allt om den där pressen. Och jag har en grym lösning för de som vågar och vill.

Lekridning!

Som barn levde jag rövare i skogarna utan sadel och ibland bara i grimma. Hoppade stockar och diken och simmade i vattnet. På vintern tränade vi på att ramla av ”rätt” när det fanns snö. Lekridning när den är som bäst.

Här var jag tolv och red en ponny som hette Opus.

Jag lekrider fortfarande! Då och då när träningschemat tillåter, tar jag min stora nerviga tävlingshäst ut i skogen barbacka och i hackamore. Och så rider jag så fort jag bara kan. Hoppar vägdiken, stockar, stenar… Precis som på min shettis för en massa år sedan.

Gärna gör jag det ensam. Det är en form av frihet och lycka som kan liknas med meditation, sinnet stannar liksom upp. Man är i nuet. Jag tror att Aldrie, som min tävlingshäst kallas, älskar det lika mycket som jag. Vi har ett fint band vi två. Ett sorts band som jag tror många missar i sitt ständiga harvande på banor och i ridhus.

Jag säger inte att pressen bara är dålig– vi måste pressas lite för att utvecklas. Men när det går ut över hästen har det gått för långt. Aldrig är det hästens fel. Aldrig. Det är vi som måste lära oss att göra jobbet bättre så att hästen kan förstå.

Mitt slutliga budskap är helt enkelt:

Känner du att prestigen har tagit bort allt kul, och att du inte längre tycker om jobbet till häst. Skit i sadeln och ge dig ut på äventyr! Jag lovar att du kommer hitta det roliga igen, och din häst likaså.
Om du inte har någon press så kan du göra det ändå. Lek, rid och känn glädjen stiga på.

Vi hörs om en vecka! Kram från Saga

Kommentarer