Varför förstår ingen längre vad journalistik är?

Som tidigare journalist som idag driver en totalt strategilös blogg följer jag vad som händer med mitt tidigare fält journalistiken lite från sidan.

Media är som allt annat i ständig förändring och jag följer det med intresse.

Inte minst studerar jag vad som händer med folk.

Läsarna.

Jag ser några trender som är rätt obehagliga.

* Oförmågan att se människor som mänskliga i samma stund som de uttalar sig i en tidning. Människor som låter sig intervjuas i media riskerar att löpa gatlopp för tid och evighet.

* Benägenheten att uppmana tidningarna om vad de ska skriva om, vad de inte ska skriva om. Och hur de ska skriva.

* Tendensen att lasta sina egna reaktioner på tidningen. Det är tidningens fel att jag skrev en vidrig kommentar, för rubriken var ju så dum.

* Slarvig läsning, slarvigt kommenterande.

* Företeelsen att klandra viss media som maktens språkrör samtidigt som man okritiskt slukar annan media som säger det man själv tycker, ofta producerad av politiskt drivna personer som leker journalister i någon hemmagjord studio.

* En sjunkande förmåga att skilja mellan rapporterande journalistik, undersökande journalistik och debatterande journalistik.

* En uppfattning att alla journalister är vänster.

* Tendensen att klandra tidningar för att ha de åsikter som de intervjuade har.

Exempel: Leffe ser att DN intervjuar en forskare om något, då uppfattar Leffe det som att DN ”tycker” som forskaren eller står bakom forskarens uttalanden.

Eller, en tidning publicerar något man inte tycker är bra eller lämpligt av någon anledning. Det borde tidningen verkligen inte ha publicerat!!

Helt plötsligt kräver man att en tidning gör precis det som man alltid har kritiserat media för: att de väljer och selekterar.

En sorts krävande kundinställning tycks ha vuxit fram: jag läser den här tidningen (även om jag inte betalar), och då ska den göra så som jag vill.

Tidningen ska ta ANSVAR!

Inget kunde vara mera fel -tidningar ska inte alls ta ansvar för allt mellan himmel och jord, och de kan inte det heller, de ska bara rapportera så brett och så neutralt som möjligt.

Ingen riktig nyhetstidning jobbar för att behaga eller ta parti. Det är inte medias uppgift att stryka dig -eller mig- medhårs.

Under veckan som gick blev det läsarstorm hos både Hippson och Tidningen Ridsport.

Hippson hade gjort ett reportage hos en tjej som gjorde på ett sätt med sina hästar som inte är brukligt i Sverige. Tjejen, helt ung och okänd person, fick en fruktansvärd hatstorm på sig.

Av vuxna, svenska hästmänniskor.

Hippson hade gjort fel som ens publicerade!!!

De borde inte ha…. (allt möjligt)!

Vad är det man vill -att Hippson ska ha en okej-mall som alla man gör reportage hos måste passa in i? Ska de ha en checklista över hur det ska gå till i deras stall och vad de har för sätt att jobba, som de kollar av i förväg?

Det skulle bli ett väldigt smalt och torftigt utbud av folk som är pk-godkända, om man skulle kassera en massa folk på grund av att de har fel hästhållning, fel åsikter, fel hästraser osv.

Här blir det konstigt: folk anklagar media för att vara pk, samtidigt kräver man att alla som uttalar sig i tidningen ska vara det.

Tidningen Ridsport rapporterade hur det hade gått i en rättstvist som slutade med förlikning, vissa gick igång som om Ridsport hade skyldighet att göra en egen brottsutredning.

Det var ”usel journalistik”.

Det var vad det var, en beskrivning av utgången i ett rättsfall bara. Man accepterade inte att Ridsport valde en mer kortfattad rapportering.

Jag ser en kraftigt ökande bristande respekt både för redaktionerna och de val de gör, och för de människor som uttalar sig i artiklarna.

Det finns ett fenomen som kallas cancel-kultur och den visar sig tydligt i kommentarsfälten under hästsporttidingarnas artiklar.

Den är nära släkt med begreppet deplatforming eller speaker ban och innebär i korthet social utfrysning av någon man anser har fel åsikter eller som har gjort något oacceptabelt. Man mobbar ut och tystar någon helt enkelt.

Att försöka hindra vissa från att framföra åsikter är inget nytt, men att läsare fullkomligen kräver att tidningar ska göra det känns nytt. Nytt och obehagligt.

För att orka jobba som journalist idag måste du vara av sällsynt hårt virke.

Det har aldrig varit något för veklingar, men nu är det värre än någonsin.

Vet ni förresten hur många journalister som mördas? Omkring femtio om året. Löpande. Så det är inte bara mentalt utmattande, det är farligt också.

En grupp journalister som måste stå pall för extra mycket är de debatterande journalisterna.

Dit hör krönikörer och kolumnister, i någon mån ledarskribenter. En skribent som uttrycker åsikter måste räkna med att få mothugg.

Jag bemötte till exempel Malin Wollins artikel om elen rätt hårt häromdagen. Och Strages krönika om fyrverkerier och hundar.

Just de skribenterna är rustade. De vet att det kan bli ett jäkla liv när de publicerar. De har ett förvärvat pansar, lite som jag själv, de klarar att svallvågorna går.

Det är hur som helst ett problem att folk inte längre kan skilja mellan tyckande journalistik och rapporterande journalistik.

Journalister som bara rapporterar får hatstormar på sig för var och varannan artikel.

Jag tror att förvirringen delvis har att göra med att många idag följer icke-professionell media som Youtubers, politiskt drivna hobbyskribenter, partisidor och liknande.

På Youtube sitter snubbar som är överens och snackar i videoklipp och den som väljer att följa dem får höra det de vill höra.

Så har vi en och annan swish-skribent som skriver vad du vill höra. Lite som gatumusikanter som tackar för slantarna som slängs åt dem.

Men -att ge dig vad du vill ha har aldrig varit seriös medias uppgift.

Det har alltid varit att försöka spegla verkligheten. Så brett och neutralt som möjligt.

Naturligtvis är inte media alltid perfekt.

Men hur du reagerar på något som rapporteras kan bara vara ditt eget ansvar.

Inte tidningens.

——–

Följ mig gärna på Insta: @ponnymamman.se