Våldets tid är förbi. Konstens era är på ingång. Öppet svar till Patrik Brenning om hästsporten.

Jag läser din artikel i Aftonbladet, Patrik Brenning, och jag kanske tycker den är lite spretig och far hit och dit, men jag ser vad som är kärnan i den.

Den som handlar om huruvida hästsporten kommer få fortsätta finnas.

Du skriver det som jag och flera andra har skrivit av och till i flera år: sporten är i fara och framtiden avgörs inte av ridsporten själv, utan den kommer att avgöras av krafter utifrån.

Jag är helt överens med dig där.

Men precis som det är något med ridsporten som skaver i dig (och just det skaver i mig också) så finns det något med din text som skaver i mig.

Och det är helt enkelt att du inte fattar.

Du kan inte rå för det.

Jag menar inte att säga detta på ett nedlåtande eller klandrande sätt.

Men du fattar inte.

Riding ÄR svårt att förstå!

Det är liksom ett av våra stora problem.

Du är öppen och ställer frågor, du försöker iallfall.

Du är ljusår bättre än vad kvällspressens sportreportrar varit förr.

Lasse Anrell som 2011 skrev att hästen gör allt jobbet och att priset borde gå till Rolf-Göran Bengtssons häst.

Till slut slängde någon upp honom på en häst. Sedan blev han lite mer ödmjuk.

Men hursomhelst, inte heller du förstår riktigt.

Och det är helt naturligt, eftersom du inte rider.

Det här är ett av ridsportens stora problem inför framtiden:

hur kan vi förmedla till omvärlden vad ridning egentligen är?

Det vill säga när vi kommit till rätta med de som rider sina hästar så tungorna blir blå och folk som använder våld i träningen.

Hur får vi vår elit att komma ut ur sin bubbla och vara mer världstillvända?

Bortom det finns en annan utmaning:

hur kan vi förklara partnerskapet man måste ha med sin häst?

Hur kan vi förmedla att vad som krävs är att bli ett med sin tävlingspartner?

Och att det är det som är själva sporten i det hela.

Hur kan jag begripliggöra hur jag meddelst ett fysiskt signalspråk via min kropp får med mig 600 kilo atletisk, lättskrämd varelse -och att vi tar oss an en uppgift tillsammans?

Att man när som helst under ritten, i varje millisekund, riskerar att förlora det där.

Det där som fungerade tills Henrik och King Edward missförstod varandra.

Det där som gör att man är ett.

Det där som är ridning när den är som bäst.

Det där som avgör tävlingarna och det som är konsten.

Historiskt har man tillåtits att använda skarpa hjälpmedel för att gå förbi ”det där,” därför att det är så svårt.

Jag ser det som fula genvägar bara, jag kommer till det längre ner.

När jag läser din krönika Patrik blir det allt klarare att här måste vi börja jobba, parallellt med att vi sanerar sporten från våld och det görs via regler och kontroll, regler och kontroll.

Det har brustit där och brister ännu, men det händer mycket nu.

Tjockskalliga typer som Patrik Kittel som vänder journalister ryggen och sluter sig har ingen framtid.

De är pinsamma för oss andra.

Det är en gigantisk städning, ett paradigmskifte som pågår.

Någonstans måste vi som rider lyckas förmedla det osynliga, bandet vi har med djuren, vi måste kunna förklara och bättre visa upp magin.

Hur kan vi förklara för exempelvis dig Patrik vilken stark, nästan andlig samhörighet vi känner med dessa våra stora djur?

De bästa tävlingsryttarna har en extrem fingertoppskänsla för sina olika hästar. De rider ingen häst exakt likadant som en annan och de har en djup kontakt med hästarna de tävlar.

Det skulle inte vara så mycket tjusning i att rida om inte det där fanns.

Det är inget som syns från publikplats, men om de inte hade det skulle det inte gå bra.

Och jag har länge tänkt att de måste bli bättre på att visa upp det.

Förklara det, förmedla det.

Ryttare är dock inga verbala typer i regel.

Och jag vet inte om Duplantis kan förklara sin stavhoppning. Eller om Sara Sjöström kan vända ut och in på sin simning i ord.

Ändå är det detta jag tror ryttare måste göra; hitta vägar att visa upp samspelet.

Jag förstår, Patrik, hur allt kan se ut utåt, för fokus ligger nu på våldet.

Som måste bort. Så fort som möjligt.

Du skriver att ridsport är ett försök att tämja naturen, som trädgården i Versailles, ett ”mästerverk i mänsklig överlägsenhet.”

Alltså, all sport handlar ju om att uppnå fulländning och att vara överlägsen sina motståndare.

Men hästen är ingen motståndare som man ska vara överlägsen. Den är en partner.

Jag kan lova dig Patrik att riktig ridning har inget alls med överlägsenhet att göra.

Riktig ridning är ett samarbete, en dans.

Det handlar om vem som bäst kan få sin häst med sig.

Vem som bäst känner den och bäst får igenom sin kommunikation.

Vilket par som dansar bäst.

För har du inte hästen med dig, ja då blir det inget.

Då går det dåligt.

Jag fördjupar mig inte mer i det för då blir det för långt men låt mig bara säga att en häst måste vara med dig och uppskatta det ni gör tillsammans för att det ska bli riktigt bra därute.

Och -paradoxalt -den kan ha kul i ridning även om den utsatts för de fula genvägarna på vägen dit.

Det är bara för jävla tråkigt att vissa tar de fula genvägar som finns.

Men i framtiden är de fula genvägarna stängda.

Trots allt var det på det hela taget en mycket mjukare och finare ridning på detta OS än jag någonsin sett förut.

Du drar paralleller till 1600-talet och jag förstår.

Ridsporten dras med en stämpel av uråldrig aristrokrati och är trögare än en mardrömsförstoppning när det gäller utveckling.

Man måste dra den baklänges in i all förändring.

Om det så handlar om utnyttjande av ungdomar, hur man ser på säkerhet för anställda, träning och ridning.

Ridsporten tvingas nu till utveckling på alla plan.

Även om somliga vänder journalister ryggen och tiger.

Vi kan inte blunda för piskandet.

Plågerierna. De fula genvägarna.

Jag lovar dig Patrik att 98 procent av alla hästmänniskor gråter blod över det där.

Det är vi som får skämmas.

Det är när pengar kommer in och allt måste gå snabbt som de fula genvägarna tas.

Hursomhelst, Patrik.

Tack för att du faktiskt försöker förstå vår sport istället för att förlöjliga den.

Vi är många som nu inifrån trycker på för en fräschare hästsport.

Våldets era är på väg ut.

Konstens era är på väg in.

När de fula genvägarna stängs av tvingas ryttarna att levla upp.

Och jag tror inte att hästsporten kommer att dö, Patrik.

Jag tror faktiskt inte det.

Efter en nattsvart period känner jag ett nytt hopp spira, och det var de många fina ritterna från OS som tände det hoppet.

Avslutar med en bild på Henrik von Eckerman kort efter missförståndet då han ramlade av King Edward.

En bild som borde säga även icke ridande personer en hel del.