Två år senare. Stel i nacken, men livet är bättre.

Outgrundliga äro herrens vägar, eller hur säger man?

Jag vet inte om det finns någon herre, men något finns det nog, för ”det” har räddat mig i sista stund så många gånger.

Idag är det två år sedan jag slog runt med min bil på en åker.

Jag var på väg till mitt extrajobb, och trots kraschen gick jag och jobbade hela dagen. Jag klättrade ut genom bilrutan och åkte och jobbade.

Ni kan läsa blogginlägget jag skrev då HÄR om ni vill!

Så länge har jag varit egenföretagare att det här med sjukskrivning och vila och sånt, det finns liksom inte.

Jag gick aldrig till doktorn. Det låter helt stört, jag hör det. Jag har nog en whiplashskada.

Det var en tuff tid, jag hade fem jobb för jag var helt besatt av att inte tvingas sälja gården och hästarna. Och vi klarade det!

Saga red trots allt sitt EM det där året.

Idag är det så mycket som är bättre! Mycket tack vare er, alla fina läsare, då den här bloggen har fört med sig oerhört mycket gott för mig och familjen. Tack vare er flyter skeppet lite bättre nu.

Efter bilkraschen har jag också byggt upp ett nytt litet företag här hemma.

Jomensåatt.

Vi saknar dock den där lilla blåa bilen!

Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: Sagaasss