Tre flugor i en smäll i Segersjö! Och en avstannad Golfström.
Jag vet inte vad som hände under detta SM, men det blev helt tomt i hjärnan på mig. Det fanns inte minsta impuls att skriva.
Inga ord kom. Det var tyst som i graven.
För mig är det ungefär som om Golfströmmen stannar. Jag brukar ta lediga fickor av tid till att blogga och fotografera, men den här helgen var det helt tomt.
Jag kände mig nästan död.
Och inte förrän på hemresan sjönk det in att Saga faktiskt hade fått tre placeringar, två SM- och en FEI-placering – ur en enda tävling. Jag vet, det är konstigt, inget i fälttävlan är enkelt, jag ska försöka förklara längre ner.
Förberedelserna hemma var som vanligt. Kaos och lite bråk, skynda dig nu, har vi packat det och det?
Denna bild är på riktigt tagen tio minuter innan vi ska åka. Och G ropade på riktigt “jag är klar, sätt er i bilen!”
Förresten var detta Sagas 20-årsdag! Vi firade lite vid frukosten då hon fick en parfym i present.
Det ösregnade när vi kom fram. Folk red tappert på i ovädret och det såg snålt ut med procenten.
Vi fick släpa grejor en bra bit i blötan. Sedan upphörde regnet tack och lov, och vi kunde slå upp vårt tält. Jag sov i vår lilla lastbil, Gabriel och Saga sov i tältet.
På kvällen samlade vi några vänner och bekanta lite random, och bjöd på enkel frystårta och ett glas bubbel. De som inte hade åldern inne fick dricka saft. Vi sjöng “Ja må hon leva” för Saga och hon fick lite födelsedagskänsla trots allt.
Hela natten låg jag och vände och vred på mig. Jag har sedan tio år en skada i min höft som det verkar vara omöjligt att få hjälp med, och vissa nätter molvärker det så att det inte går att sova. Att ligga på en brits i en B-kortslastbil gör inget bättre.
Men stjärnhimlen var vidunderligt vacker. Jag tittade upp på den, såg en stjärna falla, och önskade det som alltid är min enda önskan på de här tävlingarna -att Saga och Aldrie ska ta sig helskinnade igenom.
Terrängbanan tog jag mig runt på cykel. Den var vidunderligt fin -och svår. Samma banbyggare som i Badminton och på EM i Holland i juli. Här ligger Gabriel i ”soffan” som de hoppade över och därefter rakt in i båthuset bakom.
Saga låg i slutet av dagen efter dressyren och hoppningen fyra inför terrängen i Young Riderklassen, och en bra bit ner i klassen som helhet.
På lördagkvällen var det fest! Alltid ska man glömma något, och det vi glömt denna gång var festkläder. Jag hade förvisso duschat, men jag skämdes som en hund när jag klev in i salen i ungefär samma kläder som jag haft hela dagen.
Det var fälttävlanssocietetsparet Ingrid och Jon som höll i partyt, och det var de bra på!
Ett av underhållningsnumrena var att Gabriel, alltså Sagas pappa, klev upp på podiet och sjöng Sinatra. I en röd t-shirt (vi hade ju glömt festkläderna).
Han valde “New York New York”, och bytte ut New York mot “Segersjö”. Det var mycket uppskattat.
Tyvärr låg min mobil på laddning så inget blev fotat eller filmat.
Festen gick som fester oftast går: några blev packade, men de flesta gick och la sig tidigt för att vara fräscha dagen därpå.
Vi smög “hem” vid 22.30 och nu ville Saga ligga på britsen i lastbilen, för det var så mycket insekter i tältet!
Det betydde att jag fick ta en tältsäng, hurra. Den pulade jag in i lastbilens hästdel, för tältet var som sagt fullt med insekter. Jag gillade inte den och den gillade inte mig, jag vände och vred mig tills den gick sönder.
Så nu har jag det på meritlistan också, att ha pajat en tältsäng! Jag är för gammal för det här campinglivet…!
Under terrängdagen handlar allt om att överleva dagen. Jag har svårt att äta och tänka och är inte mycket till sällskap. Inte förrän Saga är i mål kan jag eventuellt njuta lite av allt.
Den trestjärniga, som alltså var Young-Rider-SM, senior-SM och FEI-klass i ett, startade halv ett.
I början hade jag sinnesnärvaro att följa lite. Men vad nu? Alla bara avbröt eller blev uteslutna!
Sagas start var 13.15. Hon fick hjälp med påklädningen av vår inackordering My.
Själv satt jag bakom lastbilen och ville kräkas. Några minuter innan hennes start kastade jag mig in i en bajamaja. Min kropp försökte göra sig av med stressen på ett -hm vad ska vi säga- naturligt sätt.
Väl ute ur bajamajan blaskade jag av mig med vatten och försökte samla ihop mig. Jag försökte att inte lyssna på vad som sas i högtalarna.
Jag hade lovat att komma med hink, svamp, is i plastpåse och vattenskrapa till målgång och försökte koncentrera mig på det. Jag gick som i en dimma och svamlade kanske lite osammanhängande med folk. Den här stunden var lite dimmig, ha ha.
Trots att jag försökte att inte lyssna hörde jag till slut att Saga var felfri och att hon red mot mål för vad som såg ut att bli silver!
När hon dånade in på banan felfri, från den där fruktansvärt svåra banan släppte all den här vidriga paniken.
“Och mamma gråter” sa någon som såg mig.
Ja det gjorde jag väl lite. Saga hatar när jag är sådär mesig och kraftlös.
Jag hade glömt isen och grimman och fick en skopa ovett för det. Fick lubba tillbaks till stallet och hämta. Adrenalinet hade tagit bort all värk så jag kunde till och med springa!
Nu var det en stunds förvirring. Det sades att Saga tagit silvret. Men det visade sig att de hade stoppat Alice Andersen ute på banan men inte stannat klockan. De fick räkna om och Saga åkte ner till brons -igen.
Alice vann, Amanda Stenberg fick silver och Saga brons. Efter dem var alla Young-rider-deltagare uteslutna.
Det blev alltså femte bronset i rad för Saga. Vi kallar det brons-förbannelsen.
I den trestjärniga, som alltså Saga red, fortsatte ett manfall av sällan skådat slag. I slutändan hade bara 20 av 46 startande genomfört, varav de allra flesta åkte ut i terrängen.
Jag letade nu upp mina vänner Urban och Emma och satte mig hos dem och -hör och häpna -tittade på tävlingen! Var som en vanlig människa en stund.
På hemvägen kände jag mig som överkörd av en lastbil. Svettig, smutsig, trött, ont överallt.
Jag åkte hem med My, vår inackordering, i en personbil för att hinna ta emot en kund där på söndagkvällen.
Och nu först fattade jag varför Saga stod med i tre resultatlistor -Young Rider-SM, Senior-SM och FEI-klassen. För alla tre ingick ju i den trestjärniga.
Det funkar så, att den som är åldersmässigt ett snäpp under också får delta, om de har kvalat. Det var därför Alice, som är junior, kunde ta Young Rider-guldet, det var därför Saga, som är Young Rider, kom med på listan av placerade i Senior-SM. Och även FEI-listan. Hon fick tre placeringar i en smäll.
Senior-SM vanns av Henrik Adnervik, som till vardags är ingenjör (tror jag). Hans dotter rider också fälttävlan på hög nivå och pluggar samtidigt. Det är en familj som jag inte alls känner, men som på lite håll inspirerar mig, eftersom Saga också vill göra det; hon vill plugga till arkitekt OCH fortsätta rida och tävla.
Sammantaget var detta SM inte superkändisarnas tävling, de flesta av de gamla rävarna hade otur. Det var ungdomarna och ”icke-proffs” som gjorde bäst ifrån sig denna gång.
Dagen efter, igår, tillät jag mig att inte göra så mycket. Vi hjälptes åt att tömma lastbilen, Saga tvättade tvätt efter tvätt, det kom några kunder. Jag vattnade mina tomatplantor. Orkade inte rida.
Och jag kände mig fortfarande tom och halvdöd Golfströmmen i mig stod ännu oroväckande stilla. Men nu på morgonen kunde jag skriva det här åtminstone.
Vår häst går nu på “bete” en vecka med våra andra hästar, sen fortsätter träningen. Men själva fälttävlanssäsongen får vara slut för Aldries del.
Sammantaget är Segersjö helt klart den svenska favorittävlingen. Dessutom ganska nära oss, som är vana att alltid tvingas köra låååångt söderut.
När jag läser igenom det här ser jag att jag måste fota mera. Att det fattas foton från i stort sett allt beror mycket på att mobilen behövde laddas hela tiden.
Jag hade en gång en kamera. Den såldes för att kunna betala en veterinärräkning. Men jag har inte gett upp hoppet om att kunna skaffa en ny.
Ta hand om er och njut av september -årets skönaste månad om ni frågar mig.