Tränarna -ridsportens kanariefåglar. Hur vi vet när måttet är rågat.

Det råder kortslutning ridsporten.

Den äter upp sig själv inifrån, har slagit knut på sig.

Och viss hjälp utifrån har den fått att låsa sig.

Skatteverket och staten har i sin iver att proffessionalisera den också knuffat den gradvis mot stupets kant.

Höjt spelskatten har de också gjort och effekten av det kommer vi se kanske nästa år.

Ridsporten är som ett ekonomiskt system inneslutet i sig självt; alla ska leva på alla, men det är dyrt att köpa varor och tjänster av varandra när alla vill ha vettigt betalt (och jo jag tycker ju självklart att alla ska ha det).

Tävlandet har sjunkit dramatiskt de senaste åren och som en följd är det färre som rider för tränare.

Jag snubblade idag över en tråd där en känd tränare berättade att hon och andra nu har allt färre elever, så stora tapp som 50%.

Och jag återkommer till det, men först vill jag ta svenska hantverkare och städhjälp som exempel.

Eftersom arbetskraft är dyrt i Sverige blir det för dyrt för vanligt folk att lättvindigt ta den sortens hjälp.

Därför går staten in och subventionerar för att de branscherna inte ska gå under.

Men inom ridsporten kan vi naturligtvis inte räkna med någon subvention.

När det gäller att ha häst har det i vissa delar som foder och strö blivit mer än 100% dyrare.

För tre år sedan köpte jag en säck spånpellets för 48 kronor. Nu kostar den 139 kronor.

För tre år sedan köpte jag grovfoder för omkring 2 kronor kilot, nu ligger det omkring 5 kronor kilot.

En säck kraftfoder som kostade 199 kronor då kostar idag nästan 300.

Tillbaka till tränaren som vågade erkänna att hon och många andra tappat 50%

Både det och att det tävlas betydligt mindre nu är sannolikt en följd av den djupa lågkonjunkturen.

I lågkonkjunktur väljer man bort det som går helt enkelt.

Foder och strö, stallplats och hovslagare går inte att välja bort, men träning kan man pausa med.

Alternativt kan hela hästen väljas bort och så kan man unna sig saker som semester och frisörbesök istället.

Hur som helst. Det är inte konstigt att allt färre tävlar och att många nog rentav väljer bort häst nu.

Jag tänker att det har blivit som med hantverkarna och städarna, det går inte ihop sig för folk helt enkelt.

Foder, strö, stallplats, hovslagare, försäkringar, veterinärgrejer. Listan är lång som vi vet och allt har dragit iväg.

Hur ska det gå för ridsporten?

Jag vet inte.

Förr i tiden använde man sig av kanariefåglar i gruvor. Om fågeln tuppade av visste gruvarbetarna att luften började bli farlig att andas.

Tränarna kan ses som ridsportens kanariefåglar.

När de får stora tapp i verksamheten, då vet man att måttet är rågat för hobbyryttarna och de som tävlar under elitnivå.

Jag tror dock att det är få av dem som vågar erkänna att de tappar elever.

Det är för mycket som är för dyrt nu helt enkelt.

Sedan tar ju tränare bra betalt också. De kanske borde se över sin prissättning.

Frågan är hur långt det går med ridsportens inbromsning.

Om den kommer hämta sig efter det stålbad som pågår nu. Moraliskt och ekonomiskt.

Fotot är taget på K1 och har inget med texten att göra.