Tjugo år med häst: prylexplosionen.
En av de mest påtagliga förändringarna som skett sedan jag började om med hästar för drygt 20 år sedan är prylhysterin.
Visst fanns det märken och prylar även år 2000. Och fodertillskott och grejer.
Min eleganta sto hade päls som svart sammet, och det var tacksamt att köpa grejer, allt var snyggt på henne.
Ändå köpte jag med dagens mått mätt inte mycket.
MÄNGDEN av allt är annorlunda.
De första åren jag hade häst var det vanligt att man hade en eller två vojlockar och något schabrak. Fler behövdes inte, ett kanske låg i tvätten men då hade man ju två rena!
Ännu längre tillbaka, i min barndom i forntiden, sydde man dem i slöjden.
Gamla, slitna tröjor fick bli stalltröjor.
Ett enda par ridbyxor hade jag i början, de var vinröda och vidrigt osköna, av något syntetmaterial. De var från Börjes.
Jag minns så väl när en i stallet kom och viftade med en Börjeskatalog.
– Här! Här kan du kolla, allt är jättebilligt!
Och det var det. Hovkrats 2.95. Rena godisbutiken för en nybliven hästägare.
Men jag var märkligt snål mot mig själv ändå, faktiskt. Jag hade ridit i flera år på ridskola och till och med köpt den där vackra hästen när jag äntligen, efter att ridläraren tjatat länge på mig, kostade på mig ett par ridstövlar!
Fast när jag väl tog steget att köpa egna ridstövlar valde jag inte Börjes, jag köpte kvalitet.
Ett par måttsydda Sergio Grosso beställde jag hos Bebes hästsport som låg neråt ön.
Fem tusen kronor var en hel förmögenhet för mig då, men jag hade å andra sidan stövlarna i tretton år.
Efter att jag bytt dragkedja två-tre gånger och sulat om fick de till sist gå i pension, men många ritter blev det i dem! Och en och annan avramling.
Jag var stolt över att de var nötta på skaftens insida.
Det var på den tiden en försynt liten statussignal: här kommer en som har ridit en jäkla massa…
Idag står de som ”prydnad” på en byrå i stallrummet.
Man hade ETT träns, man fick EN sadelhängare i sadelkammaren!
Blinget kom inte förrän något decennium senare. Men när blinget väl börjat blinga, då tycktes det inte finnas någon återvändo…
Och nu skulle det vara extra allt!
Plötsligt hade alla en trave med schabrak som nådde halvvägs upp till taket.
Plötsligt hade alla hoppträns och dressyrträns och arton täcken.
Plötsligt måste allting matcha, och det betydde ju att man måste köpa ännu mer av allt!
Till och med stigbyglar skulle ha färg:
Det började dyka upp helt onödiga pryttlar också, som stövelsmycken, hjälmväskor och Gud vet allt.
En del grejer har ju haft en bra utveckling dock. Ridbyxor till exempel. Från strama och osköna till elastiska, följsamma och med grip-material som gör att man inte åker som en tvål i sadeln.
Och Uhip-jackorna har faktiskt gjort vintrarna mer uthärdliga.
Nu har jag aldrig varit någon storshoppare. Varken till mig själv, till vårt hem, till Saga när hon var lite eller till hästen.
Men en del träns måste jag onekligen ha köpt, för det finns en hel låda med nosgrimmor, nackstycken, pannband och lösta remmar uppe på loftet…
Inte förrän Saga började tävla fick jag klart för mig hur galet det hade blivit det här med prylhysterin.
Och vi har aldrig riktigt haft råd, så tjatet som kom under ponnytiden blev tidvis övermäktigt. Som det barn hon var tittade hon mycket på vad andra hade, och ville ha det också.
Under ponnytiden blev det väldigt tydligt att ridstövlar inte längre var något som skulle hålla jättelänge, utan följde trender, och skulle bytas ut varannat år minst. På nätet hittade vi begagnade Tretornstövlar som var inne då.
Under ett antal år umgicks hon med två stenrika systrar som hon tävlade mot. Varje gång hon varit hemma hos dem fick jag en lång uppradning av alla kapitalvaror de hade. Saga var bländad.
På den tiden sa hon ganska ofta “mamma vi måste köpa…” Jag kallade henne Saga vi-måste-köpa-Suovanen.
Ibland fick jag nog.
– Du har en fin ponny och du får tävla, sluta tjata om allt som vi måste köpa! För vi kommer inte köpa det!! röt jag.
Det värsta var att Saga på riktigt trodde att de ungar som hade lastbil, fick nya ponnyer och nya sadlar och kunde springa och köpa ny kavaj i tältet om de hade glömt en hemma var BÄTTRE än henne.
Jag sa att hur bra du är har absolut inget att göra med vad sadeln kostade! Eller om du har senaste hjälmen!
Idag vet jag att hon tog till sig av mina ord. Och idag är hon prydligt klädd, då hon haft turen att bli sponsrad med produkter av olika slag.
Men usch, det var jobbigt det där tjatet om nya saker under ponnytiden, och det har nog bara spätt på min aversion mot onödiga prylar.
Hur som helst.
Kommer den nya klimatmedvetenheten leda till att vi slutar handla så vansinnigt? Kommer det bli press på företagen att producera mer hållbart?
Inte vet jag. Men det känns, det KÄNNS som om vi är mitt i en tvär inbromsning.
Ingen vill gå och se ut som en gammal trasa. Men de flesta kan nog dra ner på sitt galna handlande.
Vågar man hoppas att det åter kan bli normalt att ha två-tre schabrak?
Den som lever får se.