Ta julen som en man -skit i stressen.
Nu går vi in i sista veckan innan jul -och kvinnor över hela landet går sönder av stress.
Hjärtinfarkterna bland kvinnor ökar den här veckan.
Männen går inte sönder av stress, det är kvinnorna som gör det.
Männen, de tittar på kvinnorna och undrar vad fan det är med dem.
Själv har jag kanske julstress 1 på en skala på 10.
Jag tycker att julklappar ska vara väl utvalda men inte dyra och jag köper bara några få. Vi har en gammal plastgran som jag bär upp ur källaren några dagar innan jul.
Julbelysning är fint, det vill jag gärna ha lite. Och någon julstjärna från den lokala handelsträdgården.
Men nej, jag julstressar inte. Det får bli som det blir.
Jag träffar inte heller människor jag inte vill träffa på julen.
Men jag har upplevt julstress, det har jag absolut. När min dotter var liten kunde jag känna press att baka och pynta och hålla på och att det skulle vara på ett visst sätt.
Det började senast vid lucia då man skulle hitta luciakronan och glittret och insåg att lucianattlinnet var urvuxet.
Gah!
Jag minns en jul då jag var klassförälder, det gick runt efter nåt schema. Ungarna gick väl i fyran tror jag.
En av de andra klassföräldrarna drev på något frenetiskt om att vi MÅSTE ORDNA ETT JULDISCO!
MÅSTEEE!! Det förväntades av oss, sa hon.
En mamma såklart.
Ingen pappa skulle någonsin komma på att vi MÅSTE ordna ett juldisco under den stressigaste veckan på hela året.
Den där människan fick mig verkligen att fundera över förväntningar.
Vems förväntningar pratade hon om?
Jag kan säga vilka som skapar julstress -det är kvinnor .
Det är kvinnor som tror att alla andra vill -förväntar sig- att vi ska ordna allt så perfekt.
Jag tror att de flesta män inte bryr sig om juldukar och julgardiner och de bryr sig inte om ifall lussebullarna är köpta eller hembakade, om det finns arton sorters hemgjort julgodis, om de får en julklapp eller tre.
De går inte och surar för att den och den inte skickade nåt julkort.
Sen skiter inte alla män i julen. Jag minns att min pappa gjorde pepparkakshus när jag var barn. Det är fina minnen.
De stressar bara inte upp sig.
Jag tar julen som en man numera.
Jag ordnar lite jul.
En lagom jul jag själv orkar med.
Faktum är att jag tar det mesta som en man idag. Jag vet inte vem som lärt mig eller om jag kom på det själv, men i alla situationer där jag känner press av ett socialt slag, när jag tror att jag måste något, så tänker jag: hur skulle en man agera i den här situationen?
Skulle en man bli sur för det här? Skulle en man känna sig pressad att göra det här? Skulle en man stressa upp sig över den här grejen?
Svaret kommer alltid snabbt och känns oftast lugnande: du behöver inte göra det där/känna sådär. Osv.
För det som ingen man måste göra, behöver inte jag heller göra är min grundinställning.
Barnafödande är enda undantaget.
Nå.
. Inse att Ernst och hans perfekta, halmiga, granrisdoftande och glimmande jul bara är bara är en tv-jul i en studio.
Och din man är inte Ernst eller hur, så varför måste du försöka vara Ernst?
Chilla! Det måste inte vara så mycket av allt, det måste inte bli perfekt!
Ta julen som en man, och känn den där juletiden, som du hört om men aldrig upplevt.
Prova du också