Spräng en tystnadskultur -våga prata om klimakteriet!
Som ni förstår är jag inte enbart en hästkvinna utan även en vanlig människa som har ett liv som de flesta.
Jag är också rent biologiskt en kvinna, och en sak som så här dags i livet fascinerar mig är varför det finns så mycket hysch-hysch kring något som ungefär halva jordens befolkning hamnar i, om de har turen att få leva så länge som i 45-50 år och längre.
Jag menar naturligtvis klimakteriet.
En dag undrar man, vad fan är det som händer med mig?!
Varför blir jag varm och kall om vartannat och varför tycker jag inte att något är roligt längre, varför är jag så trött och dimmig i huvudet, varför är alla andra så jobbiga och varför börjar jag böla för ingenting -vad är det som händer??
För några år sedan var vi på en längre tävlingsresa tillsammans med en annan familj som vi delade lastbil med.
Jag såg i min necessär att jag hade glömt mina östrogentabletter, och sa helt spontant:
– Ånej, jag har glömt mitt östrogen!
Och den andra kvinnan, som var ett par år äldre än mig, började fnissa!
Det var inte en öppen stämning mellan oss och jag uppfattade hennes fnissande som lite… förläget.
Jag hade sagt nåt pinsamt tydligen.
Själv tänkte jag att nu blir det jobbigt, termostaten kommer åka jojo och jag kommer knappt att sova, jag kommer vara helt slut och det kommer påverka allt.
Så blev det också.
Jag hade kunnat njuta mer av den tävlingsresan, om jag säger så.
Och när jag satt där i lastbilen med min necessär tänkte jag att hon, hon som fnissade lite tvångsmässigt, hon skulle nog också behöva lite östrogentabletter.
För de utbrott hon skulle få senare under tävlingen var verkligen… klimakteriemässiga.
Jag förstod också plötsligt varför så många kvinnor slutar med hästar kring femtio.
Det var något jag själv iakktagit i stallen i trettioårsåldern och undrat över.
Nu förstår jag att det kan vara klimakteriet som ligger bakom att många säljer sina hästar kring femtio.
Man blir ju trött, och håglös, och tycker kanske inte att det man alltid tyckt om är roligt längre.
Så, vad ÄR klimakteriet??
Varför finns det så lite information, varför vill läkarna vifta bort det och varför är det så pinsamt, tydligen?
Ja det är att hormonnivåerna börjar sjunka, med ofta dramatiska konsekvenser. Långt mer än att mensen upphör.
Värmevallningar med svettningar och frys om vartannat, störd sömn, minskad livsglädje, minskad sexlust och torrt underliv drabbas många av.
Olika kvinnor reagerar olika, för mig har termostatproblemen och sömnen varit värst.
Är man ständigt trött påverkas ju allt till slut.
Det tog flera år innan jag hittade en gynekolog som skrev ut östrogenet som jag fortfrarande äter.
Men tillbaka till hysch-hyschet.
Det är ju en sorts tystnadskultur.
Jag frågade en gång en lite äldre väninna hur hon hade klarat det.
Hon slängde lite med håret, sträckte på sig och sa lite käckt ”nä, jag slapp nog det där!”
Bland de som är, jag vet inte men 60 + kanske, verkar det vara lite coolt att säga att man inte hamnade i klimakteriet.
Eller åtminstone inte led så mycket av det.
Sorry girls, jag tror inte på er!
Säkert har vi olika nivåer på problemen, men att några skulle segla igenom 100 procent opåverkade vet jag inte om jag tror på.
Så vad handlar det om, det här hysch-hyschet?
Varför all denna skam?
Du ska skämmas för din kropp, ditt utseende, din mens.
Och när mensen inte längre kommer ska du skämmas för det också!
För nu ska du bli gammal, ful och rynkig och din primära funktion på jorden, att sätta barn till världen och vara läcker i mäns ögon, är förverkad.
Över.
Du är värdelös nu och kan gott lida!
Du är slut, din gamla kossa.
Okej, jag raljerar och hårddrar, men så tänker jag.
Skäms kvinna, skäms!
Skäms i vilken ålder du än befinner dig, och särskilt ska du skämmas över att du är i klimakteriet!
Ju mer jag tänker på det desto tydligare och mer orimligt blir det.
Jag frågade min gynekolog: när tar det slut?!?
Klimakteriet alltså.
Jag hade fått nån uppfattning att det skulle plåga en i några år, och att man sedan skulle bli sig själv igen. Bara att man inte hade mens mer.
Och hon tittade ner i sina papper och mumlade: det kan fortsätta…
Vi ska lida alltså och det ska inte gå att säga när, eller om, det tar slut.
Jag tänker att det är som med förlossningsvården: om män födde barn skulle förlossningsvården vara högprioriterad och förstklassig.
Man skulle checkas in en vecka före beräknat datum och tas han om som en prinsessa med alla möjliga kontroller, vila och tillsyn.
Vitamindrinkar och badd i pannan.
Under förlossningen skulle det finnas en läkare och två barnmorskor per födande och man skulle få all smärtlindring som existerade utan ifrågasättande.
Sen skulle man få vara kvar minst en vecka efteråt och bli ompysslad, inte kastas ut efter en halv dag som nu.
Samma med klimakteriet.
Tänk er att alla män vid något ålder drabbades av impotens och depression och att deras kroppstemperatur åkte berg och dalbana.
Tänk er en man som går till doktorn och säger: jag får inte upp den längre.
Och läkaren rycker på axlarna och säger:
”Ja lilla du, det är tyvärr bara livets gång, nu får du ha det så här resten av livet”
Det skulle inte hända, eller hur.
Jag kan inte fatta att det fortfarande 2022 är skämmigt med klimakteriet.
Och att det är så dåligt med stöd från vården.
Fuck that, säger jag bara.
Vi måste börja med oss själva.
Erkänn, kvinna, att du är i klimakteriet.
Vare sig du har outhärdliga eller mildare besvär.
Och kräv av läkarna att de hjälper dig.
Möts du av axelryckningar och mummel, gå till en annan läkare.
För man måste inte gå och må dåligt i resten av sitt liv!
Och sen för du inte den här tystnadskulturen i arv till dina döttrar, okej?
Prata om det.
Våga dela dina erfarenheter med andra.
Hjälp en annan kvinna.
Att låtsas som om det inte finns är taskigt och del av en gammal förtryckarkultur som även kvinnor varit med om att upprätthålla.
Skambeläggning har alltid varit det främsta kontrollmedlet av oss kvinnor.
Låt oss göra upp med skammen!