Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

Smärtan försvann. Vad kostomläggning gjort för mig.

Smärtan försvann. Vad kostomläggning gjort för mig.

Av Ulrika Okategoriserade 27 Mar 2018

För tio år sedan vid dryga 40 kände jag mig toppen. Jag red som aldrig förr, hopptränade varje vecka och tog dressyrträning varannan vecka.

Var inte “smal”, det har jag aldrig varit, men normalviktig och led inte på något sätt, kände mig stark rent fysiskt.

Det var den bästa tiden i mitt ridliv.

Sedan, i december 2009, slog det till. Plötsligt började min ena axel tokvärka. Samtidigt fick jag smärtor och “hugg” i min högra höftled.

För att göra en lång historia kortare så var det frozen shoulder, en fruktansvärt smärtsam åkomma, som hade drabbat mig i BÅDE axeln och höftleden.

Helt plötsligt kunde jag knappt göra någonting. Under ett år var det svårt att ens ta på sig tröjan.

Långpromenaderna med maken var nu omöjliga, nu kunde jag bara gå ett par hundra meter, sedan hade jag svinont.

Jag skickade bort min ena häst på foder och lät vänner rida den andra.

Jag kunde inte ta ner sadeln från sadelhängaren, kunde inte få på grimman på hästen. Det var vidrigt jobbigt.

Jag blev trött och grinig såklart. Deppig av att inte kunna rida som vanligt eller ens klara vanliga saker.

Mitt i detta köpte vi ändå gården.

Nio år har gått. Nio år av smärta och värk som jag inte velat gnöla för mycket om, för det är faktiskt jäkligt jobbigt med folk som hela tiden pratar om sina sjukdomar.

Nio år. Ingen av lederna är bra, trots operation i axeln. Jag har ont, varje dag.

Och jag är begränsad.

Och när man är begränsad och har ont så går man upp i vikt. Iallafall om man är som jag, som har väldigt lätt för det.

Jag upprepar: VÄLDIGT lätt. För att gå upp i vikt.

Tolv-tretton kilo extra har jag samlat på mig under dessa nio år. Speciellt de senaste fem åren har de liksom cementerats helt orubbligt, och ett tag kände jag: herregud jag kan inte äta! Bara jag tittar på nåt går jag upp!

Jag hade alltså två problem: smärtsamma ledproblem och en viktuppgång jag kände var hopplös att kontrollera.

För ett par år sedan fick jag till råga på allt ont i min vänstra fot. Som den hästmänniska jag är kopplade jag genast ihop det med den onda höften: jag överbelastar vänster fot för att jag har svårt att stödja på högra benet.

Det är verkligen inge kul att ha ledproblem.

Inte minst ute på fälttävlan där man måste springa hit och dit och gå de långa banorna och släpa på saker, gå med hästen, har det varit jobbigt.

Jag älskar fälttävlan,
jag vill vara överallt och kolla och hjälpa till.

Men man blir trött -och grinig. När andra knatade runt obekymrade var jag tvungen att leta efter ställen där jag kunde sätta mig och vila.

Värktabletterna var aldrig långt borta.

EM i somras ska vi inte tala om. Jag hade verkligen behövt en cykel. Och jag orkade inte umgås på kvällarna för att jag låg och hade tok-ont. Folk undrade nog, men jag orkade inte förklara.

Men så i höstas, när jag behövde kryckor för att ta mig fram, röt min man till. Han bokade tid på vårdcentralen.

Diagnosen blev artros.

Kul.

Och så fothelvetet då. Varje steg gjorde ont. Jag började gå hos sjukgymnast, jag är slarvig med att sköta det men det har hjälpt.

Men nu till det som verkligen, faktiskt gjort skillnad:

Kostomläggning.

Det var inte jätteroligt när läkaren sa till mig att försöka ta bort allt socker, gluten och så många mjölkprodukter som möjligt.

Dessa ämnen eldar nämligen på inflammationer i kroppen, sa läkaren.

Inte för att jag var någon storkonsument av socker egentligen. Inte i jämförelse med många andra.

Men visst blev det lite godis ibland. Och en stor del av min kost bestod av bröd, pasta och andra kolhydrater. Det vill säga gluten.

Det finns inget som är så svårt som att bryta gamla vanor, särskilt kostvanorna!

Nu fick jag tänka om ordentligt. Jag blev tvungen att läsa på varenda förpackning; vad är det för skit i det här nu då som jag inte får äta?

Det var mycket det blev rött kryss på:
inte bara godis och glass och kakor och vanligt bröd, utan även färdigmat och sweet and-sour-sås och liknande, mûsli och panerad mat.

Det var svårt i början.
Men jag försökte. Jag har varit ganska duktig.

Och jäklar vilken skillnad!

På kort tid hade tre kilo försvunnit.

Ytterligare några månader senare har ytterligare några rykt. Jag är ännu långt från min trivselvikt, men jag har nu hopp om att jag kanske på detta sätt kan nå dit en dag. Utan stress.

INTE EN ENDA DAG HAR JAG BANTAT.
Tycker jag äter mycket.

Socker är skit. Socker är ett beroende. Har ni sett sockerfilmen? Om inte, gör gärna det.

Socker används i vanlig mat
för att göra den godare, det används till och med i djurmat. Med fetare djur som följd.

Det är egentligen helt fasansfullt att vi utan skrupler inleder våra barn i sockerberoende som de sen får svårt att ta sig loss från.

Det är förbannat skönt att vara fri från sockerbegäret! Min ork är jämnare, och även det tror jag har med skippande av sockret att göra.

Och nu till det viktigaste av allt:

SMÄRTORNA HAR MINSKAT!

Det är lite från dag till dag ännu, men det är mycket bättre, och jag har till och med upplevt några helt smärtfria dagar!

Jag kan mocka igen, jag rider och orkar lite mera.

Jag måste fortfarande tänka på att inte anstränga mig för hårt, gör jag det får jag ont. Men jag kan göra MYCKET mer än innan.

Det jag är riktigt dålig på är att komma ihåg att göra sjukgymnastiken. Där måste jag bli bättre.

Det är helt säkert inte heller negativt för min häst att min viktkurva äntligen vänt nedåt. Hon är liten, 159 centimeter, aningen överbyggd med små hovar och tunna skenben. En sådan häst bör inte gå med en tung ryttare.

Jag vill verkligen, verkligen inte vikthetsa! Jag vill inte att ni som har mer övervikt än jag ska känna er kränkta och ledsna.

Men övervikt ÄR inte bra! Även en “mindre” övervikt på drygt tio kilo fick jättejobbiga konsekvenser för mig iallafall.

Vi hästmänniskor skulle aldrig stoppa i våra hästar sånt som vi visste var dåligt för dem, men våra egna kroppar misshandlar vi, och ungarna! De får godis och glass och pizza och MacDonaldsmat.

Om vår häst blir överviktig bantar vi den med tanke på risk för ledproblem och förslitningsskador, men ur noga är vi med oss själva?

Det är orättvist
att vissa lätt går upp i vikt medan andra kan äta vad fan de vill utan att det sätter sig någonstans.

Men vi ÄR faktiskt ansvariga för vad vi själva stoppar i munnen, och för vad det får för konsekvenser.

Om jag måste välja mellan att ha ont och vara tung och att dagligen äta pizza, socker och skräp, så väljer jag tveklöst bort skräpet.

Det krävdes att en läkare sa till mig. Jag önskar bara att det hade hänt tidigare.

Om du vill se sockerfilmen, klicka HÄR.

Kommentarer