Små, sårade och ensamma. Vad mina haters lärt mig.
I senaste numret av Tidningen Ridsport blev jag listad som en av ridsportens mest inflytelserika kvinnor.
Det är jag där längst ut till höger.
Sånt retar gallfeber på de som inte gillar en. Några av mina mest hängivna haters gick igång.
Den där bloggaren! Fnys!
Det är förstås inte så konstigt om en sådan som jag får haters. Alla som sticker ut får det.
Här ska jag berätta vad jag tänker om haters, och vad de lärt mig.
Hästfolk kan vara världens bästa “sekt” när vi vill något gemensamt, men vi kan också vara motsatsen. Hästfolk är ofta helt vidriga mot varann.
Man ska skilja på meningsmotståndare och hatare. Meningsmotståndare är bra, de ger dig en intellektuell match och gör dig smartare.
Hatare däremot kommer vända sig emot dig vad ni än diskuterar. Om din hatare älskar grönt kommer hen börja avsky grönt om du också säger att du älskar grönt.
Vad som är sant och inte spelar ingen som helst roll för en hater, de hatar bara.
Du vet att du har med en hater att göra när de 1. alltid rackar ner på dig och 2. inte läser vad som står, utan vränger till det hela tiden.
Vad är det som gör att folk hatar? Det är ju skitkonstigt egentligen, så mycket energi som läggs på nåt meningslöst istället för att investeras i det egna livet.
Ja, dels är det ju att det går. Det ger inga konsekvenser. Folk som inte skulle våga säga pip till dig i verkliga livet sitter hemma och håller låda med sina tangenter.
Sedan tror jag att hatarna använder det som någon sorts mental toalett. De behöver bli av med något, liksom. Dagens frustrationer eller whatever. De bajsar lite på någon, och torkar sig på dennes kläder.
Det är lite så man känner när man haft med en hater att göra, att man går med deras bajs på sig.
Men det värsta är att hat växer ju mer man ägnar sig åt det.
What you focus on grows.
Och det är ju så jäkla sorgligt. Jag har svårt att tänka mig något mer tragiskt än en ensam liten hater som sitter hemma och löpande jävlas med en och samma person.
Nå. Jag har nu roat mig med att ta en titt på mina femton värsta haters.
Vilka är de? Vad har de gemensamt?
Trots allt de gjort mot mig ska jag inte skriva några namn här. De är elva kvinnor och fyra män. Samtliga hör till hästvärlden på ena eller andra sättet. En hoppryttare, en före detta hästskötare, en hästutbildare, ett par uppfödare. Lite olika hästfolk, men de jobbar med hästar.
Alla är i åldern 35 – 55 ungefär.
En annan sak som dessa människor har gemensamt (och det här är lite awkward att ta upp) är att de är barnlösa. Alla utom tre är det.
Jag vill egentligen inte framhålla den lilla upptäckten, men jag måste nämna det, för det är anmärkningsvärt att tolv av mina tio värsta haters är barnlösa.
De flesta har jag också råkat avvisa, och jag har i de flesta fall inte menat det. Det kan räcka med att man haft olika åsikter i en tråd någonstans. För tre år sedan.
Det svänger snabbt, från att de älskar en till att de hatar en. En försökte nästla sig in i mitt liv med smicker och fjäsk, jag hjälpte personen med något hen hade svårt med, men när jag upptäckte hur falsk hen var var det hejdå.
Faktiskt har just det hänt tre gånger. Nu är jag jätteförsiktig med nya människor. Det är skitjobbigt att tvingas vara misstänksam, men så har det blivit.
Ja, och så är det de där som jag har tagit bort från min privata Facebook. Skratta inte nu, men bara en sån sak kan förvandla somliga till fullfjädrade haters!
Att ta bort någon från Facebook är en krigsförklaring tydligen. Man får gärna tycka olika, men jag orkar inte med folk som enbart år ut och år in hackar eller muckar, eller som deltar mot mig i trådar där jag slaktas och där jag inte kan gå in och försvara mig.
Varför ska jag ha sådana i min vänlista? Nä, hejdå!
Så en och annan har väl rykt, och vips har man en person till på hater-listan.
Jag har även en tvättäkta hater inne på självaste Svenska Ridsportförbundets hus i Strömsholm. Jupp. Jag har förresten flera där, men bara en som har agerat mer direkt mot mig. Han har en central position inom hoppningen och försvarade sin kompis ”Pelle”. Skrev sker på fyllan till mig en lördagkväll och tog bort det och bad om ursäkt dagen efter.
Jag funderar på om mina haters har lärt mig något. Mja. De har gjort mig lite mer försiktig, som sagt. De har lärt mig att sårade människor är farliga människor.
Och de har lärt mig att avundsjuka aldrig ska underskattas, det kan verkligen fucka upp det totalt och oreparabelt mellan människor.
De har lärt mig att det främst är små och ensamma människor som hatar. Jag är verkligen imponerad över uthålligheten hos några.
Och så har jag lärt mig att det är farligt att ta bort folk från Facebook då, haha.
Vissa måste man till slut blocka. Ett par har till och med orkat sitta och göra falska profiler för att komma åt mig på Instagram eller för att få igenom elaka meddelanden.
Jag vet inte vad man ska göra åt näthat. “Mata inte trollen” sägs det och det låter ju lätt, men det är ändå bara så äckligt att se vad till exempel Klimat-Greta utsätts för.
Det just jag har sett är iallfall att haters är ganska tragiska typer. Det finns alltid något ”hål” i deras liv där smärtan som gör dem till haters kan hittas.
De kan verkligen inte må särskilt bra.
