Stora Enso stallpellets
Stora Enso stallpellets

SM på Strömsholm. Medalj till dotter, HPS-återfall på mamma.

SM på Strömsholm. Medalj till dotter, HPS-återfall på mamma.

Av Ulrika Okategoriserade 10 Jun 2018

Jag har fått återfall.

Saga tog Young-Rider-brons i SM på Strömsholm i går, och det var då det hände.

Jag fick ett återfall av HPS, Hysterical Ponymom Syndrome, ett tillstånd som kan drabba tävlingsmammor på tävling -se tidigare inlägg idag.

En del har det jämt. Vi hade en sån galen kärring i vårt stall ett tag. Hon var alltid på gränsen till nervsammanbrott och hennes stackars unge brukade ha barnmigrän.

Det snällaste man kan säga om såna mammor är att de är helt jävla värdelösa och en total pina för sin omgivning -just då.

Tillståndet brukar i normalfallet upplösas av målgång, varvid ponnymamman snabbt tillfrisknar och åter blir redig och uthärdlig.

Nå. Det var STRÖMSHOLMSDAGARNA, med 100-årsjubileum och allt, i strålande väder i dagarna fem.

AVLÄMNINGSDAGEN.

Vi ankom till ett Strömsholm i grönska och sol och återsåg många kära vänner. Samt några ovänner.

Så är det på tävling. Vissa vill man krama, andra vill man slå.

Fälttävlansfolket är tåligast, därför får vi hålla till allra längst bort i tjottaheiti i Utnäs/Löten.

Men det var så bra där så. Vi gömde vår B-kortslastbil bland några större lastbilar med snällt folk i.

Vi installerade hästen och Saga blåste upp en luftmadrass som hon sen sov på i lastbilen.

Vi har mycket att göra hemma, så vi beslöt att pendla.

Men innan vi åkte hem fick vi order att skjutsa Bo Jenå till Thottska villan. Det är där som bättre folk bor på den här tillställningen.

– Håller du på med dressyr? frågade maken, som tydligen lyckats snappa upp nåt.

– Han är dressyrens förbundskapten! ville jag väsa. Men det gjorde jag naturligtvis inte.

Sen körde vi den ganska långa vägen hem för att ta hand om hästar, katter och kunder.

DRESSYRDAGEN.

På torsdagen var det dressyren, denna fruktade gren!

Jag satt i min bil och skulle upp mot dressyrbanorna när jag såg Lena Bredberg gå där. “Vill du ha skjuts” ropade jag ur bilfönstret.

– Jag vill ha skjuts, sa en kille. Det var Ludwig Svennerstål. Han hoppade in i passagerarsätet fram.

Alltså Ludde. Han är elegansen själv. Allt han sätter på sig blir snyggt. Love it! Jag bara älskar män som kan klä sig, kan inte rå för det.

Nu var han dressyrklädd, fast utan kavajen.

Helt i vitt, med supervälsmorda ridstövlar. Solbrända händer och en tjusig klocka som jag gärna velat kika närmare på, fast jag körde bil så det gick liksom inte.

– Har du ridit? frågade jag dumt.

– A, sa han.

Sen såg jag på Equipe att han låg tvåa.

Sen började Lena i baksätet berätta om sin hund som blivit sjuk och avlivad, och allt blev lite ledsamt. Det var en mycket kort biltur för övrigt.

Hittills har dressyren inte varit Sagas bästa. Naturligtvis hänger allt på ryttaren och ridningen, men de här riktiga terrängspjuten, det är inte alltid dressyren de har lättast för.

Men nu! Nu dök trollkvinnan Monica Sparre upp till framridningen, vår nygamla dressyrtränare, och hon trollade med Saga så att Saga red som en miljon och kom på delad bronsplats inför de resterande grenarna!

WOW! Vi kunde inte tro det! Det har nog aldrig tidigare hänt att Saga legat på placering efter enbart dressyren.

Vi stannade kvar
och tittade på Monicas egen ritt ett par timmar senare. Den var mycket fin.

Sen åkte vi hem och tog hem om hästar, kunder och katter.

HOPPDAGEN.

Här började mitt återfall av HPS -Hysterical Ponymom Syndrome.

Jag var helt löjligt nervös. Hoppningen går ofta rätt så hyggligt, så fråga mig inte varför.

I seniorklassen klarade de hoppningen rätt så bra.

Men i Young Riderklassen föll bommarna som risgryn från himlen på en bröllopsdag, och några ritter var helt obeskrivligt oturliga.

Så när Saga kom in dunkade mitt hjärta som ett godståg.

Först såg det rätt okej ut.

Men vafan! Tre ner! Det har heller aldrig hänt, att de haft tre ner!

Men eftersom det var mycket otur även för de flesta andra låg hon kvar på sin bronsplats.

Sen åkte vi hem för att ta hand om hästar, kunder och katter.

TERRÄNGDAGEN

Nu hade jag fått med mig min goa kompis Jeanette! Hon behövde komma ut på lite fälttävlan, superkul tyckte jag.

Men stackars Jeanette att släpa på mig hela dan… med mitt utbrott av HPS.

Först var jag ganska normal. Saga sa att hon inte behövde så mycket hjälp, och det lilla som behövdes kunde hennes pappa ta.

Men GUHD så skönt att bara få vara publik! Slippa putsa, bära, springa hit och dit och stressa! Vi köpte lunch och drack ett glas vin och kollade på dressyr. Superglassigt.

Men sen. Det var då det började. När vi gick ner på terrängbanan.

Hysterical Ponymom Syndrome.

Jag hade bara hunnit gå halva banan dagen innan och då såg det inte så farligt ut, rätt så tekniskt, visst, men inte mördarläskigt.

Men nu! Ett stort jävla monstrum till bank tornade upp sig, hög som Kebnekajse med två vidriga rättuppstående rishinder på.

En grön skylt visade att det där hörde till den tvåstjärniga.

– Men vad fan är det där?? sa jag till Jeanette.

Inte ens i Badminton har jag sett något liknande!

Och jag kände igen en känsla jag inte haft på flera år.

Skjut-mig-känslan.

Jag har ju blivit rätt så o-nervös och cool med det här fälttävleriet ju.

Saga har trots allt ALDRIG ramlat av, fått avbryta eller haft en olycka under en fälttävlan.

Terrängen är helt enkelt Sagas bästa gren, so why worry?

Men den här banan alltså.

– Tänk om det det här är min sista dag som mamma, sa jag till Jeanette.

Jag skäms så jävla mycket att säga det, men tårarna började rinna. Jag har bara ett barn.

Satt på knä och tuggade på gräs.

Seniorerna red ungefär samma bana. Flera fick stopp på en spets.

Ludde ramlade av i vattnet och fick komma och bli intervjuad.

Sen knatade han iväg och hämtade nästa häst och red åter banan så elegant, så elegant.

När Young Rider-klassen började var det som om jag inte kunde röra mig.

Och redan från början kom ryttarproblemen.

Knappt några kom runt.

En stackare ramlade av på Kebnekajse-banken, men hon gick synbarligen oskadd därifrån.

Någon fick problem i vattnet. En kom bara till hinder nummer sju.

Jag undrade hur det var för Saga att se ryttare efter ryttare komma tillbaka till fots, ledande sina hästar.

15.48. Klockslaget brände på min näthinna. När Saga startat satt jag på knä och stirrade ner i marken och mumlade böner.

Jag har inte betett mig så sedan ponny-EM 2015!

Om någon såg en dåre i blåvitrandig skjorta som såg ut som om hon bad till Allah med huvudet vänt mot Mecka så var det jag!

Fast jag hade nog huvudet vänt mot Uppsala.

Iallafall, där kom Saga och Aldrie.

Jag kunde inte titta ditåt. Hysterical Ponymom Syndrome hade mig i ett strypgrepp och jag ville spy.

Det var Staffan Lidbeck som var speaker, förre förbundskaptenen. Det var lite…hmm… annorlunda underhållning.

– Och här på Saga kan vi se att hon precis som de andra yngre ryttarna behöver bättre bålstyrka!

Efter mördarhindrena tog de trakhenern som en dans, och spetsen, där många fått stopp, fixade de också.

Då hade de alltså gjort sin fjortonde felfria terräng, totalt och på raken, Saga och NuEller Aldrie.

Och jag började gå, adrenalinet sjönk och jag blev lite mer normal igen.

Faktiskt gick det exakt som jag förutspådde. Vendela, svårslagna och alltid ödmjuka och vänliga super-Vendela, tog guldet, hon som låg på silvret åkte ut och Sofia Andersson, som for fram som en oljad blixt på sin supersnabba häst, tog Saga på tiden.

Saga sa innan att hon är trött på bronsmedaljer. Men rider man sin tredje tvåstjärniga någonsin och tar en SM-medalj, då får man vara väldigt nöjd oavsett valören på den!

Väldigt fint att få ta medalj på anrika gamla Strömsholm
dessutom, med prisutdelning av SvRfs ordförande Ulf Brömster och allt.

Seniorklassen vanns av Johan Lundin, Sagas tränare. Min man sjöng nationalsången så det vibrerade i alla trädens kronor på Strömsholm. Med hunden i koppel bredvid sig.

Det var en bra bana, tyckte Johan.

– Det SKA vara svårt på ett SM, terrängen ska vara utslagsgivande. Där ska en utgallring ske, för det är trots allt fälttävlan.

Hur som helst. Varför fick jag ett återfall av HPS?

Jag tror följande spelade in:

* Banan var stor, svår och teknisk. och Saga och Aldrie har inte hunnit få rutin i 2* ännu.

* Jag har inte längre min systemkamera, den hjälpte mig verkligen att distrahera och distansera mig på tävling.

* Jag hade för mycket tid!

Det var nog inte det allra bästa för mig att ha en hel timme “ledigt” ute på terrängbanan innan min egen, enda unge skulle komma farande där.

Det enda icke drogrelaterade botemedlet mot HPS är kanske att ha fullt upp.

Sist och slutligen. Saga har inte bara lyckats ta en medalj under den första säsong hon är Young Rider.

Hon kom också hem och sa att hon har lyckta få sju stycken A:n i betyg -av nio möjliga.

De goda betygen går inte riktigt ihop med det faktum att Saga är rätt så oorganiserad, stökar ner omkring sig, somnar i soffan, försover sig, aldrig plockar undan och missar bussen tre gånger om dan.

Jag får vara en mycket nöjd mamma. Som får skärpa sig med nerverna.

Kommentarer