SAS, vi vet var vår väska är nu! När ska vi få hem den?

SAS, vi vet var vår väska är nu! När ska vi få hem den?

Posted by Ulrika in Okategoriserade 04 aug 2022

Det här är historien om hur vår resväska fortfarande, sex veckor efter att vi kom hem från en flygresa, är borta.

Nu vet vi äntligen var den är -men det är inte varken flygbolagen eller flygplatserna som hjälpt oss att spåra upp den.

Och det går inte att komma i kontakt med dessa så vi vet inte när vi kan få hem den.

Som stall- och hästägare reser jag sällan långt, men över midsommar var jag med familjen på bröllop i Kanada.

Det var min brorsotter som gifte sig, de bor i en mindre stad en timme från Toronto.

Till att börja med var själva flygresan rena helsiket. Rutten var Köpenhamn-Lissabon-Toronto, ett byte alltså.

Det var extrema köer i varje hall och vi fick visa covidvaccinationsdokumenten runt varje hörn. Jag tror vi visade dem fem-sex gånger i Lissabon, och där tvingades vi tränga oss för att inte missa vår connecting flight.

Bröllopet var amazing och jag ångrar inte att vi reste! Detta är min dotter Saga med sina kusiner. Söta Elsa som gifte sig med Jordan. Sagas sambo Felix längst till höger gick runt och såg ut som en Armaniannons. Han gör alltid det.

Själv insåg jag att jag numera är placerad på någon sorts mormorshylla.

Men iallfall.

Hemresan… Jag kan inte sova på flyg så jag var något av ett vrak när vi kom av i Köpenhamn och

inte fick våra väskor!

Vi fick bara en av totalt fyra incheckade väskor.

Vi fick först köa, sen fylla i en rapport. Runt om oss var det stora ansamlingar med väskor som inte hade hämtats ut.

Det som grämde mig mest var att det är en del för oss värdefulla grejer i speciellt en av väskorna, den stora.

Long story short så fick Saga sin väska efter en vecka.

Jag fick min lilla kabinväska efter tre veckor.

Och den fjärde, stora väskan med merparten av våra kläder och en del ärvda och därmed för oss ovärderliga saker i

är fortfarande, sex veckor senare, på vift!

Mitt i allt kaos gick SAS ut i strejk också. Fy fan, rent ut sagt.

Vi har ringt Arlanda, vi har ringt Köpenhamns flygplats, men om man ens kommer fram där kopplar de bara bort en. Vi har mejlat till SAS, TPA, Arlanda, Köpenhamn. Inga har svarat.

Vi har åkt till Arlanda personligen två gånger men ingen har kunnat säga var vår väska är.

Flygplatserna skyller på flygbolagen och flygbolagen skyller på flygplatserna, man är en tennisboll, ingen tar ansvar, det är som den svenska sjukvården.

Sist vi var på Arlanda fick vi prata med någon som var bakom en vägg. Han sa att Arlanda egentligen inte har nåt med försvunna väskor att göra och gick över till hur vi skulle försöka få ersättning.

Jag sa ”Vadå ersättning, du tror inte vi får se vår väska igen eller?”

Han: ”ja, alltså, det har ju gått ett tag nu…”.

Han gissade att om den inte var stulen var den nog i Köpenhamn. Jag grät stilla ilsketårar där jag stod och bet ihop för att inte skrika.

Hemma igen ringde jag vårt försäkringsbolag Länsförsäkringar, de ville inte betala nåt såklart, det var flygbolagets sak.

Vi började känna att vi måste leta själva, eftersom inte bolagen som ska göra det ens går att nå.

Så igår tog vi saken i egna händer och satte Saga på ett flyg ner till Köpenhamn.

Åker man dit med bil eller tåg får man inte gå in och leta, men kommer man med flyg så hamnar man ju i ankomsthallen och där är alla väskorna som kommit bort.

Sagas bilder från igår kväll:

Så Saga började gå igenom alla väskorna, hög för hög. Det tog timmar.

Personalen såg vad hon höll på med men ingrep inte.

Det är alltså fullt möjligt att ta väskor och bara gå.

Till slut fick hon prata med någon i någon lucka i väggen men de kunde inte hjälpa henne, bara gav henne någon mejladress.

Hon beskriver personalen som smått apatisk. Inte konstigt, de de får ju skäll hela dagarna.

Själv tänker jag att det här är ju värre än Östeuropa på 1980-talet. Inget funkar, alla skyller ifrån sig, kopplar bort en, lägger på, skickar autosvar.

Ingen tar ansvar.

Jag somnade igår med tanken att jag måste släppa det här och vara beredd på att aldrig mer få se det som finns i väskan.

Men så imorse vaknade jag upp till ett meddelande som gav lite hopp.

Det var min barndomsvän Cathrin som via personliga kontakter inom flyget hade lyckats spåra upp vår väska.

Och den ÄR tydligen i Köpenhamn, bara inte i de ansamlingar av bagage som var tillgängliga för Saga att leta igenom.

Det ska vara SAS Aviator som har väskan.

Lyckan var stor. En stund. Men oron kvarstår.

När ska vi få den? Och hur? Saga är inte kvar där längre.

Hur kan vi vara säkra på att de inte fuckar upp även den sista etappen?

Just det kan inte killen som spårade upp den säga eller påverka, för han jobbar på ett annat bolag.

Och det är helt omöjligt att komma i kontakt med nån på flygplatsen i Köpenhamn.

Det roliga är att nu ringde de också från TPA i Portugal, bara för att på mycket dålig engelska få fram att de tyvärr inte visste var vår väska var.

– OH? But I can tell you! It is in Copenhagen!

SAS AVIATOR, VI VET ATT VÅR VÄSKA ÄR HOS ER, I KÖPENHAMN!

När ska vi få hem den till oss?

Och hur? Hur kan vi känna oss säkra på att ni inte slarvar bort den igen?

Efter sex veckor får vi äntligen veta något, och det är alltså varken flygbolagen eller flygplatserna som har hjälpt oss, utan en privat vän med kontakter och spiontalanger.

Cathrin Pierre, gamla vän, och Devang på Arlanda, ni är bäst.

Cathrin, du borde jobba på Säpo. De har en oanvänd resurs i dig.

Till flygbranschen som helhet vill man ju bara säga saker som inte lämpar sig i tryck.

När jag mejlar den som är ansvarig för bagagehanteringen på Kastrup är hon på SEMSESTER….

Är inte det som pågår nu en kris? Bör chefer inte avbryta sina semestrar under kris?

Allt det här väcker så många tankar. Som varför fungerar ingenting längre och varför finns ingen respekt för varken kunder, arbetskraft, andras egendom, människor?

Kommentarer från Facebook