Händelserna på hästgården - Boka här
Händelserna på hästgården - Boka här

Så länge hästen var mannens.

Så länge hästen var mannens.

Av Ulrika Okategoriserade 15 jun 2022

Så länge hästen var mannens.

Så länge hästen drog bondens plog så att han kunde så och skörda, så länge var den hans vän och arbetskamrat.

Så länge den drog vagnen till byar och köpingar och tålmodigt väntade medan varorna såldes i stånden.

Då var hästen det bästa mannen hade.

Han körde den och skötte den, såg till att den hade det bra.

Hästen var hans.

Kvinnorna fick sköta kor, får, höns och grisar.

Så länge hästen var ett arbetsdjur som bar och fraktade var den mannens skatt.

Respekterad och självklar i byar och städer.

Så länge den drog stockar och timmerlass i skogen så att människorna kunde bygga hus och gårdar.

Så länge den var adelsmännens Ferrari och jaktkamrat.

Så länge den drog tegel till stadsbyggena.

Och drog malmvagnar i kolmörka tunnlar nere i gruvorna.

Så länge hästen fraktade hem ved inför vintern.

Så länge den plogade gator och torg och drog latrintunnorna ut ur de stinkande städerna.

Så länge den var brandkår och ambulans.

Så länge den drog barnmorskan i vagn eller släde till de födande kvinnorna, tog läkaren till de sjuka och prästen till de döende.

Så länge den bar militären till främmande land och drog fotfolkets vagnar med förnödenheter.

Så länge den var stridsmaskin.

Offrade sitt liv för människors ära och berömmelse.

Europas historia vilar på fyra hovar.

Men så en dag hördes vrålet av en motor.

Bitar av metall, sammansatta till en maskin, kunde arbeta av sig självt, nästan.

Något nytt fångade männens uppmärksamhet.

De flockades kring motorn. Vände ryggen åt sin fyrbenta vän, lämnade den i ett avgasmoln.

Bilar, traktorer och lastbilar tog hästens plats i jordbruket och handeln.

Pansarvagnar och flygplan slog ut hästen i krig.

Hästen, som byggt och försvarat samhället åt människorna, slitit hårt tillsammans med bönder, timmermän, handlare, byggnadsarbetare, brandmän, renhållare och militärer,

blev onödig.

Männen i kavalleriet stod med hästar som inte längre behövdes.

Motorerna hade förändrat allt.

Kavalleristerna startade ridskolor.

Där fick de överblivna hästarna en ny roll och uppgift.

Till ridskolorna kom kvinnor.

De första kvinnorna någonsin som kunnat unna sig ett fritidsintresse.

Hästen blev kvinnornas.

Och nu skäller man när man ser dem.

På små vägar eller i ett skogsbryn.

Vägar där det förr inte färdades något annat än just hästar.

Nu är hästen en olägenhet, ett problem, en ohyra nästan.

Innerst inne vet vi det, vi kvinnor.

Att det är för att hästarna är vår tillflykt, vår oas, vår flytväst i ett stressigt liv,

vår lyx och vårt andningshål,

vår ”egentid,”

som det skälls på dem.

Och är det inte därför vi gullar så med de få män som ändå söker sig till hästar?

Är det inte därför vi behandlar dem som prinsar som vi helt förtvivlat gärna vill ska stanna i stallen?

Är det inte därför vi går upp i atomer av stolthet varje gång Peder Fredricson vinner?

För att hans kungliga manliga närvaro skänker status och relevans åt det som är vårt?

Så länge hästen var mannens.

Då var den en självklar del av samhället.

Kommentarer