Prylar + psykbryt = sant

Hur många jvvla prylar behövs det inte för att ens hästliv ska fungera? Som en idiot har jag gått runt på gården och tokletat. Som en fågel som letar frön och maskar har jag knatat runt och glott rakt ner i backen.

När prylar gör ditt liv till ett helvete

Men ingenstans har jag hittat den.

Jag pratar om en liten satans skitadapter till vårt släp som vi inte kommer någonstans utan!

Åh, jag blir galen på sånt här! Två dagar av mitt liv har nu gått åt till att försöka ersätta den satans förbannade lilla jävla skitadaptern!

Ursäkta svordomarna men jag skulle faktiskt ha hämtat vår unghäst i Katrineholm igår kväll. Inte ens jag ger mig så gärna ut på E4:an i mörkret utan fungerande lyktor på släpet. Nyköpingspolisen har stoppat mig (och vägt mitt släp) två gånger och jag vill inte åka dit för att inte ha lyktor också!

Och framför allt vill jag inte riskera livet på min häst.

Jag började jakten på en adapter redan i förrgår. Först tittade jag in på OKQ8 en dryg mil härifrån. Hyllan gapade tom.

– Jahaja, det var nog där den skulle legat, sa killen.

Typiskt. På nästa OkQ8 trodde de hade rätt adapter åt mig.

– Det är den här! Är bergis på det! sa han tvärsäkert.

Köpte, åkte hem, provade. FEL! Totalfel.

Åkte senare tillbaka och lämnade tillbaks den, annan kille i kassan som skulle tjafsa lite. Plasten var ju bruten. But don’t mess with an angry horsewoman, säger jag bara. Klart han tog tillbaks den.

Nästa ställe ytterligare 1.5 mil bort. Där hade de inte ett jävla skit och nu var det kväll. Hade suttit på nätet och försökt gå igenom sortimentet på en massa butiker, men ingenstans verkade de ha rätt adapter.

Hann inte med stallet så bra och hade inte hunnit tömköra ponnyn eller ännu mindre ridit min egen häst. Sån lyx kommer sist. För man måste ju hålla på med sånt här!

Nu var allting stängt och jag fick vänta till dan efter. Åkte direkt till maskinuthyrningsstället på ön och där bara var den, JAAA så ska den se ut!

Men verkar något för bra för att vara sant så är det ofta det. Den var för tjock! Och för kort. Passade inte alls.

Paniken steg, för jag skulle ju som sagt till Katrineholm och hämta Crescendo och man har ju LITE annat att göra dessutom.

Nu började jag trakassera min stackars man som var i stan och repeterade inför en konsert. Skickade honom till Mekonomen. Sen tvingade jag personalen där att messa bilder på adaptern ur alla möjliga vinklar så att jag kunde räkna piggar, stift och hål och försöka få en uppfattning om ifall den var för kort och tjock eller kunde ha någon annan missbildning.

Den såg bra ut! JAAA! Kom hem fort!

Men mannen skulle sjunga klart och sen ta sig igenom i stockholmstrafiken och det tog timmar innan han var hemma. Det var redan mörkt.

Men… näääej…. satans förbannade helvetes jävla…… den hade ett stift för lite!!!!

På alla adapters i Sverige är det sju eller tretton stift, men på vårt är det tydligen åtta!

Psykbrytet var ett faktum. Jag började nästan hyperventilera och halkade om kull på gårdsplanen och slog mig.

Nu var jag helt desperat. Och det jag gjorde nu vågar jag nästan inte skriva. I skydd av mörkret åkte jag runt till några stall i närheten och kollade på vartenda släp om det inte fanns NÅGON som hade en sån adapter. Kände mig som en total kriminell där jag smög runt, men jag känner ju nästan varenda kotte så jag hade jag sett rätt adapter hade jag bara plockat upp telefonen och ringt och sagt:

– Du Bettan jag står här vid ditt släp och du har en sån adapter som jag har tappat bort, SNÄLLA får jag låna den in några timmar?

Men. Inget. Jävla. Släp. I. Hela. Byhålan. Hade. En. Sån. Adapter!

Folk är kanske inte lika dumma som vi och låter adapters sitta i heller.

Psykbrytet eskalerade. Självmedicinerade mot stressen med att trycka i mig en chokladkaka, skickade sms till Jannica Wadell att ingen adapter finnes kan ej komma want to kill myself klart slut!

Luftade min frustration på Facebook. Och där, efter ett par timmar hörde LINNEA av sig. Hon lånade mitt släp en gång och råkade minsann ha bort adaptern då! Och hon berättade den fantastiska nyheten att den adaptern som nu var borttappad hade hon köpt på ett bilställe i Drottningholm! Bara tre mil bort.

Det hade jag totalt glömt. Man kan väl inte komma ihåg allt heller.

Så nu mina vänner, är det sista gången gillt. Finns inte adapterhelvetet på Drottningholm är det stor risk att jag hoppar från Drottningholmsbron. Ner bland isflaken bara, blubb, blubb, blubb. Eftersom allt vatten i Mälaren sugs mot Östersjön flyter Ponnymamman upp i Slussen i maj och vinschas upp ur vattnet av stockholmspolisen. Under åseende av nyfikna turister som fotar och filmar. Den svårt uppsvällda kroppen identifieras via vigselringen som ännu sitter kvar.

Nämen skämt åt sido. Den hårda verkligheten är att vi hittills lagt 23 mil och två dar på att få tag på rätt adapter och köpt tre stycken felaktiga.

Det tog 22 minuter prick att skriva detta. Rena avkopplingen. Nu känns det bättre. Lovar att inte hoppa från bron.

Följ oss gärna på Instagram! Ulrika: ulrikaeff Saga: sagaasss