The Ponnymamma Blues. En förbjuden känsla.
“Ponnydeprimerad”.
Det var en ponnymamma som skrev till mig, och jag förstod ordet direkt.
Ponnydeprimerad.
Hennes fråga var, vad gör man med sig själv när man har lagt sitt eget största intresse åt sidan, sålt sin häst och nu enbart servar?
Bär, kör, anmäler, bokar och betalar. Håller rätt på regler och skottar skit i ridhuset medan andra rider.
Stöttar, peppar, torkar tårar.
När man känner en förbjuden tomhet, kanske avund.
Men vilken inställning! kanske någon utbrister nu. Det är väl klart att man står åt sidan! Det är ju ens BARN!
Man får ju ändå vara i stallet och klappa på hästar och leva hästliv? Duger inte det!?!!
Jo, för en del.
Men om ridningen kändes viktig och stallet var ens andningshål? Den lilla vrån i livet där man inte är arbetskamrat, familjemedlem eller mamma.
Där man är helt och hållet sig själv, får tänka klart sina tankar och hämta kraft.
Och plötsligt ska man vara mamma i stallet också.
Och stå tillbaka. En god mor står tillbaka.
Hon som skrev till mig hade sålt sin häst för att helt ägna sig åt ponnymammarollen. Och det uppstod någon sorts tomhetskänsla, ett skavsår.
Jag vet precis. Själv hade jag min häst kvar, vi har eget stall så det gick att göra så. Jag trodde hela tiden att det skulle bli tid för mig också.
Men det blev det inte. Hade jag tid så orkade jag inte. Laga stängsel går alltid före ens egen riding.
Jag tappade tråden. Min ridning föll ihop bara. När Saga kom till ponnylandslaget blev det stora krav på mig som förälder; långa resor, mycket planering, totalt engagemang, massor av pengar…
Det var jätteroligt naturligtvis, en av de mest hisnande resorna i mitt liv.
Men mitt eget fanns inte längre. I sju år skulle det vara.
Jag red ut någon enstaka gång bara. Det var bättre än inget, men jag är den sorten som måste ha en plan, ett mål, en linje.
Lika glad som jag var för min dotters glädje för sina framgångar, lika nere blev jag när jag tittade på min häst som jag inte hann med längre.
Där stod hon i hagen och tappade muskler.
Får man ens ha sådana känslor??
Jag fick skuldkänslor för mina känslor!
En god kvinna är omtänksam och lever för andra!
En god mor står åt sidan!!
Det är det som kvinnor får beröm för på sina begravningar. Det gjordes en studie om det, vad som sägs om män respektive kvinnor begravningar.
Kvinnorna berömdes framför allt för osjälviskhet.
– Du var alltid så omtänksam, tänkte bara på andra och aldrig på dig själv.
Det är sånt som sägs om kvinnor när de ska skottas ner för alltid.
Jag brukade kalla stallet för min kyrka. Under ponnytiden var den inte det.
När jag satt i ridhushörnet och frös ville jag själv vara med och rida.
Iallfall, när ponnyföräldrar till sist valt att bli just det och stå åt sidan får de ofta skit för att de lever genom sina barn.
Och visst har man sett de föräldrarna också. Men någonstans kan jag förstå att engagemanget för somliga drar iväg, då ponnyföröldralivet kräver en väldigt stor insats.
Ponnyn ska tas om hand 365 dagar om året -och ansvaret ligger på dig. Du kan inte vara ponnyförälder lite grand bara, du måste gå all-in, annars kan du lika gärna skita i det.
Det är väl olika. En del säger att de är hundra procent nöjda med att enbart vara ponnymammor och inte har behov av att rida längre.
Och en del känner som jag, och hon som skrev till mig.
Undanskuffade, liksom fråntagna det som var vårt eget.
Hur ska man göra, om man nu känner så? undrade hon.
Om man får The Ponnymamma Blues. Denna förbjudna, fula känsla.
Nä, hörni. Jag har nog inga bra tips.
Jag skulle kunna säga att ni måste ta er tid för er själva, boka in roliga saker! Men det är lättare sagt än gjort.
Det enda jag kan säga är att allt har sin tid.
Acceptera att känslan är där ibland, och hata inte dig själv för att du har den.
Du får mer tid för dig själv längre fram.
Just jag har ändå tur, för jag har kunnat ha min häst kvar.
Nu gäller det att återskapa VANAN att rida.
Vanan som jag gav upp.
Jag behöver inte tävla, har aldrig haft det behovet.
Men rida vill jag. Med plan och utvecklingsmål.
Jag har gjort min ponnymammatid, den gick från klubbtävlingar på hemmaplan till flera SM, NM och till och med EM.
Det var en hisnande resa, jag lärde mig massor, vårt familjeliv fick ett innehåll kan man lugnt säga!
Minnen för livet i massor!
Jag är självklart superglad att vi kunde ge vårt barn allt detta!
Och att mitt barn har en sådan supervilja och vill fortsätta rida.
Men allt har sin tid, som sagt.
Nu vill jag hitta tillbaka till det som är roligt för MIG.