Polis på SM -nu räcker det. Vi måste hitta en väg framåt -nu!
Det är någonting som ruttnat i debatten om hästvälfärd på sistone.
En allt mer rabiat och oförsonlig ton har tagit över och läget är extremt polariserat.
Polis är på plats under Sverigemästerskapen i dressyr nu i helgen, något som Tidningen Ridsport rapporterade om igår kväll.
Detta på grund av en hotbild mot ryttarna.
Har något liknande någonsin hänt förut?
Djurens Befrielsefront sägs ligga bakom, men det är än så länge obekräftade uppgifter.
Dessa människor är en militant grupp som ”befriar” djur från människor, gör åverkan på stallar och tex köttuppfödningsanläggningar och inte sällan släpper ut djur i det fria.
Alla som har djur vet att de allra flesta tamdjur skulle klara sig väldigt dåligt i det fria, eftersom de inte är anpassade för att leva utan de mänskliga omsorger de är vana vid.
Vildkatter till exempel, eller gatuhundar. Hur bra har de det?
Djurens Befrielsefront tänker inte så långt.
En annan Facebookgrupp som tycks ha som mål att vi ska sluta tävla med hästar är Hästvälfärdsgruppen.
Jag vet inte vad de tänker ska hända med alla hästar.
Det är inte många som kommer vilja ha hästar som kostar många tusen i månaden bara för att titta på dem och ge dem en morot ibland.
Jag gissar att den enda hästrasen som blir kvar om hästsport förbjuds är shetlandsponnyn. Men frågan är om barn får rida dem.
Men vad är det egentligen som har hänt?
Hur hamnade vi här? Med polis på plats på ett SM?
Den debatt som började med hästmisshandeln hos Andreas Helgstrand har inte avtagit, och det är bra för vi behöver en ny ordning, ett nytt sätt att se på hästar och att vara med dem.
Vi kan inte fortsätta som vi gjort.
Det är bara det att ingen riktigt vet hur det nya sättet ska se ut.
Läget är djupfryst mellan de som har feta, otränade hästar i en lerig lösdrift och kör lite promenader och morotsbelöning och de som vill fortsätta rida empatilöst med sporrar spön och kandar och stänga in övertäckade hästar i boxar och pyttesmå hagar.
Jag spetsade medvetet till det där. Sanningen ligger oftast nånstans mittemellan.
Hursomhelst. Mellan falangerna öppnar sig en avgrund.
Och ingen av dem har helt rätt i mina ögon.
Debatter om känsliga frågor hamnar ofta i en polarisering som den vi ser nu.
Både de attackerade och de som attackerar blir alltmer rabiata i sin hållning.
De attackerade låser in sig i en bubbla, sluter sig samman och ser ner på de som ifrågasätter dem och de som attackerar går allt längre i sitt raseri.
Till slut ser båda sidor helt orimliga ut.
Vanligen resulterar sådana här spänningar i att man till sist hittar en mittenfåra, en medelväg.
Jag hoppas det.
Jag hoppas verkligen det.
För som det är nu kan vi inte ha det.