Och mitt i alltihopa fick vi föl.

“Alarm 04.00 lämnat utan åtgärd” stod det på telefonen.

Men det såg jag först långt senare.

Det var istället ett jäkla liv i stallet som väckte mig.

Sagas häst Aldrie kan leva om i boxen när hon är brunstig, så jag trodde det var hon.

Vår femårige valack hade just kommit hem från 6 veckor hos Anna Hassö, så att några damer var lite uppspelta var i sig inte konstigt.

Jag åkte ner i måndags och hämtade honom. Startade kl 8 från Stockholm, var framme i Sjöbo i Skåne halv fem på eftermiddagen.

Tittade på när Anna red och förklarade hur hon gjort med högergaloppen.

Sen in med honom i släpet och körde hela vägen hem. Totalt en sträcka på cirka 140 mil. Halv två på natten var jag tillbaka hemma.

17 timmar tog det totalt. Jag var knappt trött ens, konstigt nog. Det kom dagen därpå.

Det tog emot att lämna stoet, men jag hade inte lyckats få någon annan att köra och en transportör hade gått på över 4000. I dessa kvarkatider är man lite rädd för smittor också, så det kändes bäst att köra i eget släp.

Maken skulle se till stoet medan jag gjorde rakethämtning av häst i Skåne.

På mäns vis fattade han inte allvaret och åkte till frisören och klippte sig! Jag råkade ringa när han satt där i frisörstolen.

– Men du kan ju inte åka hemifrån nu fattar du väl! skrek jag så frisören hörde.

Halv två på natten kom jag hem.

Sent på kvällen dagen därpå kollade jag mitt sto som vanligt, hon verkade må bra. Betydligt bättre efter att hon fick den där lymfmassagen.

Gick in i det lilla gästrummet som sitter ihop med vårt stall och satte på kameran, ställde in alarm varannan timme och somnade.

Jag vaknade vid de första alarmen. Men sedan…

“Alarm 04.00 lämnat utan åtgärd”.

Jag hade alltså inte vaknat?!?

Jag som brukar vakna om en fluga fiser!

Det var alltså en häst som väckte mig. Det var Bachara, Denizes boxgranne och hagkompis. Hon var rejält upprörd.

Och när jag kom ut i stallet såg jag att Denize inte stod upp som hon brukar!

Jag kastade mig fram till boxen och tittade in över kanten. Och där låg den, en ljuvlig fuxunge! De hade klarat det utan mig.

Fosterhinnan låg på andra sidan boxen. Alltså hade den antagligen varit uppe lite redan.

Nu blev det fart på mig. Jag sprang och väckte Saga. Vi försökte hjälpa den att hitta spenarna, men det gick dåligt.

Mjölken sprutade ner i halmen, men den hittade inte! Jag tog lite mjölk i handflatan och försökte få in det i munnen på den, den första råmjölken är ju viktig.

Men sen. Fummel, fummel.

Nej, den hittade inte spenarna och stoet stod inte så still heller.

Panik!! Jag visste ju inte exakt hur gammal den var och hur länge den eventuellt inte fått mjölk!

Så jag kastade mig i morgonrock och gummistövlar iväg till vår granne Marie Nilsson som föder upp welshponnyer och fick några nappflaskor.

Mjölkade sedan ur några deciliter som lillen glupskt svalde.

Det här fumliga spenletandet driver en från vettet.

Ytterligare en halv flaska mjölk senare började jag känna mig lugn.

Och mitt på dan hade den äntligen lärt sig. Han är född 10 dagar för tidigt.

Pappa till den här lille killen är hopphingsten Red Hot Chilli 1285. Lillen ska heta Chill Out.

Det gäller att ha koll. Igår åt Chill Out inte så bra på förmiddagen, han var trött och hade diarré. Jag blev förtvivlad och ringde runt till veterinärer. På eftermiddagen piggnade den dock till.

Idag har han varit pigg och glad, är uppe och travar och galopperar och skuttar.

Då fick jag ett meddelande av min kompis Jeanette: Min man är snart på din uppfart, han vill titta på fölisen!

Så här ser Jeanettes man ut:

Vet ni hur kul det är när man sitter hemma, osminkad, ofräsch i smutsiga mjukisbrallor med fläckar av sur hästmjölk på och inte har hunnit duschat på flera dar.

Och så kommer någon och knackar på!?!

HJÄÄLP! På med solglasögona ba!

Chill Out var så pigg idag att han gick igenom de elastiska grindarna. Där låg han och sov precis utanför hagen, med en orolig mamma som tittade på från rätt sida.

Jeanettes man och jag lyfte upp honom och puttade in honom i hagen igen.

Efter det var stängslet väldigt intressant och jag blev tyvärr tvungen att sätta på elen. Det gör ont att se ett föl få sin första stöt, men det var absolut nödvändigt.

Nu lägger jag äntligen ut det här. Och hoppas att livet ska börja gå i normala gängor igen.