Nu börjas det. Dagen E har varit -det är höst.

Idag var det dagen E. Första dagen efter sommaren som man öppnar en ensilagebal.

Vi har stora gräshagar, så hästarna får ända från april-maj äta färskmat, dvs gräs, och hö.

Inte förrän vi verkligen måste öppnar vi ensilaget.

I år kunde vi skjuta på det helt ofantligt länge, ända in i oktober.

Vi måste börja med ensilaget nu.

Jag haataaarrrr ensilage! Får man säga det? Är det att svära i kyrkan?

Eller, egentligen hatar jag inte ensilaget i sig. Bara slitet med det.

Plasten som ska lagras någonstans tills leverantören i bästa fall hämtar det (varierar).

Där ligger det och är fult och smutsigt och äckligt.

Balen som ska skäras upp och då gäller det att ingen jävel (läs: man själv) har haft bort kniven.

Sedan får man då hoppas att balen inte är möglig. För då är det ett litet helvete att forsla bort den, om man som vi inte har en traktor.

Har ni varit med om att skiva för skiva gräva ur en möglig ensilagebal och släpa skivorna till gödselstacken?

Flera hundra kilo.

Okej, OKEJ, det är jättebra mat och det luktar gott! När det är fräscht.

Men slit är det. Och all plasten -vilken miljöbov det måste vara? Eller?

En del stall kan ha ensilaget under tak. Grattis till er, säger jag bara.

Att jag bävat mer än vanligt inför höstens första balöppning är för att vi har några balar kvar från förra året, och det var det värsta ensligare vi nånsin haft.

Inget fel på det som mat, men detta parti var svårhanterat. Det är som hopklistrat, och går knappt att dra isär och mina kassa axlar pallar inte.

En vinter hanterade jag ungefär 80 kilo ensilage om dagen -ensam.

Personal har vi aldrig haft.

Hjälper inte familjen till? undrar någon nu.

Jodå, absolut. Saga har alltid mockat, och inte bara sina egna boxar.

Mannen hjälper till med fodringar, in och utsläpp och att köra till träningar.

Men jag sköter fodret. Är det bara jag som känner så här inför ensilage?

Varför har vi inte hö då? Jo, för att det numera kostar närmare 5 kronor kilot här i stockholmstrakten.

Ja ja. Nu gnällde jag om detta EN gång. Hoppas jag får vara en människa.

Men sen ska jag bära mitt kors och hålla truten. Öppna mina balar och stuva undan min plast och packa mina kassar.

Det är ändå ingen som tvingat mig att ha stall.

Såsmåningom kommer dagen B: befrielsedagen när det är grönt igen.

Om ett drygt halvår.

Följ oss gärna på Instagram: Ulrika: Ponnymammans Saga: sagaasss