Nu är det bara vi här. Efter tröttheten.
Det är några veckor sedan jag skrev om att vara väldigt trött under lång tid. Det blev ett uppskattat inlägg, om någon vill läsa finns det HÄR.
Det har tagit mig lång tid, mycket lång tid, att göra något åt orsakerna till min trötthet. Jag visste att det var åt helvete, men det var kanske ändå en läkares ord som äntligen tog skruv:
– Du måste sänka din stressnivå. NU!
Och jag visste att han hade rätt. Samtidigt kunde jag inte bara släppa allt från en dag till en annan, isåfall hade vi fått sälja och flytta.
Jag slutade som frilansjournalist efter 25 år, sa upp ett betalt uppdrag inom hoppsporten, startade ett katthotell, tog extrajobb under tiden och har lyckats få inkomster på den här bloggen.
Alltmedan jag också varit tävlingsmamma åt ett ambitiöst ponnybarn -samt haft stall med inackorderingar.
Med små myrsteg har det sakta gått åt rätt håll. Men det har varit krävande att styra om skeppet.
En viktig förändring det senaste halvåret har varit att välja bort inackorderingar.
Det är inte så att jag inte gillar folk, jag har tyckt nästan alla som haft häst här.
Men det tar KRAFT att ha ansvar för andras djur -och tillhörande egendom.
Kraft som man gärna velat haft till sin egen häst till exempel. Kraft som på intet vis har någon motsvarighet i de slantar man eventuellt får över.
Jag har skrivit två väldigt uppmärksammade och delade inlägg om hur meningslöst det är att driva stall ur ekonomisk synvinkel: Att driva stall -en otacksam uppgift. och och Så du tror eget stall blir billigare?
Så någon gång under vårvintern 2016 bestämde jag mig för att vi skulle dra ner på hästar.
Det har fått gå till genom “naturliga avgångar”. Bara en person bad vi att flytta, och det var inget emot henne personligen alls.
Så nu är det bara vi. Vi är nere från tio-elva hästar till sex.
Bara en av dessa, jättestora Bacchara efter Briar, är någon annans. Här med vår minishettis Mumin som är jättekär i henne!
Hon ska föla här såsmåningom och går med mitt sto som också är dräktigt.
Jag vet inte hur jag ska beskriva känslan av att det plötsligt har lugnat ner sig.
Det är lite som när en diskmaskin eller fläkt plötsligt tystnar.
Det har blivit -tyst. Ett vilsamt lugn har lagt sig över gården.
Nu behöver jag inte skämmas för att stallgången inte är sopad. Eller för vi inte orkade packa upp när vi kom hem från tävling mitt i natten.
Jag kan sakna att småprata med andra i stallet, men jag måste erkänna att det faktist har sänkt min stressnivå att bara ha våra egna hästar att ansvara för. Ja och Bacchara då.
Vad som hände när jag äntligen kunde dra ner på takten lite var att jag blev ännu tröttare.
Jätteseg.
Hela hösten gick jag och sneglade på saker jag skulle ta tag i… snart… när jag orkade…
Men plötsligt händer det! Häromdagen kände jag mig för första gången på kanske flera år lite pigg.
Ni vet, så där så att man plötsligt får ett ryck och börjar plantera om blommor eller städar i ett skåp.
Under de här åren har bland annat det sociala livet legat på is. Jag hoppas kunna ändra på den saken nu.
Ha det gott och ta hand om er!