När vuxenpoletten trillar ner. Vardagslycka med häst.

Jag har haft lyckan att få uppleva det två gånger tidigare: hela resan från att ens egen fölunge föds, av ens eget sto, och hela unghästtiden fram till den dag då man sitter där i sadeln och inser att hästen plötsligt är en vuxen, klok och mogen individ.

Från att ha lärt den allt från att ha grimma på sig till att ha ryttare på ryggen och gå in i en transport.

Från att ha lärt den att stå uppbunden i gången och att man inte får bita i folk. Lyfta på fötterna, ha grejer på sig, stå still.

Hoppa hinder, gå ner i vatten, vara ensam.

Som den strävsamma gamla hobbyryttare man är kämpar man på.

Och plötsligt händer det! Vuxenpoletten trillar ner.

Nu denna vår upplever jag det för tredje gången, med min tredje uppfödning.

Han har varit en jäkla buse ibland. Rev stallet när man skulle spola honom, kunde bocka långa serier, kastade av Saga så hon bröt armen, kunde vara istadig och allmänt bäng.

Ville absolut inte bli fälttävlanshäst och sticka iväg på långa okända turer i full fart ut i det okända.

En rejält ifrågasättande häst, faktiskt.

Rätt som det var kunde han bara vända på stallgången och gå åt något håll om man inte hunnit få fast hakarna. Även på uteritter kunde han göra så, vilket var mindre kul.

Men nu! Det är som borttrollat allt det där. Han är supersnäll.

Jag har berättat det förut, han skulle bli Sagas häst, men de klickade inte med varandra och då skulle han säljas. Och det var inget problem att få spekulanter, för han är väldigt fin och har en enorm ridbarhet.

Men varje gång var det något som satte en käpp i hjulet i sista stund.

Till slut bestämde jag mig: Nej! Jag säljer inte! Han får bli min tanthäst.

Han passar mig utmärkt i storlek och han är mjuk och behaglig att umgås med och rida. Och nu plötsligt har alla de där unghästgrejerna bara gått upp i rök.

Den känslan. Att nu, nu kan man koppla av från det där och börja jobba på ett annat plan.

Det var i slutet av förra sommaren jag beslöt att jag skulle ha honom själv. Där började ett arbete med några småsaker i ridningen som vi nu fått rätsida på.

Inget kommer gå fort för mig och min häst. Jag är begränsad av väder, två ganska allvarliga skador i min kropp som löpande jävlas med mig (kvaddad höft och kvaddad axel) och ekonomi.

Jag kan inte träna hur mycket som helst, jag har inte råd med det.

Tävla kommer jag inte göra, det är jag helt ointresserad av. Det är utvecklingen hemma som motiverar mig. Varje liten sak som börjar funka är en sten i en mosaik som man bygger.

Kanske kan Saga att tävla honom lite, eller någon av medryttarna. Om det nu ska vara nödvändigt!

Det viktiga är att det går framåt. Och det gör det, men sakta. Eftersom jag är jag.

På sistone har jag börjat gymnastikhoppa honom lite på låga hinder. Dels för att vårt rättesnöre är allsidig träning, men också för min egen skull, för att jag ska få tillbaka lite hoppning i kroppen. Det är många år sedan jag var igång och hopptränade på riktigt.

Men iallfall. Det är allt ett glimrande litet korn av vardagslycka, när man känner det där skiftet i hästen.

När man känner att NU, nu har vi gått från unghäst till “vuxen”, klok och vettig häst.

Han fyllde sju år för några dagar sedan.

Det är Saga som rider på bilderna. Det är aldrig nån som fotar mig. 😉