Händelserna på hästgården - Boka här
Händelserna på hästgården - Boka här

När tanten vill ta över. Ge upp eller inte, det är frågan.

När tanten vill ta över. Ge upp eller inte, det är frågan.

Av Ulrika Gårdsliv, Okategoriserade 26 maj 2021

Man brukar prata om barnet inom sig. Att vi alla har det där lilla barnet kvar på något sätt.

Men de senaste åren är jag är jag jagad av en helt ny inre gestalt som börjat dyka upp i min tillvaro.

Jag pratar om tanten inom mig.

Vem är hon? Var kommer hon ifrån? Det är som om en helt ny person vill ta över mitt liv!

Hon liksom tittar in genom mina fönster och känner på dörrhandtagen och vill komma in.

Hon förföljer mig i husets alla speglar. Hon ser ut som mig, men har rynkor och veck som inte jag har och hon skulle verkligen behöva tona håret!

Hennes händer ser ut lite som mina, men de är knotiga och skrynkliga, och de sticker ut ur mina tröjärmar!

Mina! Det är skitläskigt!

Jag tror hon väntar ut mig, tänker hugga mig och ta över när det går, liksom. Under tiden förbereder hon genom att fjärrstyra mina tankar.

Jag menar, varför tittade jag på ett brickbord i en annons alldeles nyss? Var kom det ifrån? Ett brickbord, vem fan behöver ett brickbord?

Inte barnet inom mig iallfall!

Och varifrån kommer denna perversa lust att föröka pelargoner, varför är jag helt besatt av att så tomater när jag vet att det blir jättejobbigt att springa och vattna hela sommaren och sen blir de ändå bara pyttesmå och är fortfarande gröna när hösten kommer?

Jag är värdelös på tomater, ändå rycker det i någon sjuk tomatnerv varje vår numera.

Det är hon -tanten!

Jag köpte en hel trave plädar i höstas -det var också tantens verk, helt klart.

Och varför vill jag helt plötsligt ha jättestora snickarbyxor (vilket årtionde var det inne?) och hatt på mig när jag är ute i trädgården?

Vissa saker med åldrandet går ju inte att undvika. Det är länge sen jag kunde läsa texten på en konservburk och maken och jag slåss nu varje dag om läsglasögonen.

Maken! Jag skrev maken! Ni ser!

Mannen brukar jag säga. Vad fan händer med mig??

Tanten! Jag säger ju det, hon fjärrstyr mig och har nu börjat programmera om mitt språk också!

Jag svär, jag har börjat säga saker som ”jisses” och ”det menar du inte!”

När jag tidigare sa “what the fuck” och “eller vad fan säger du”?

Maken, jag menar mannen, har också drabbats av det här. Han gör gubbsaker som att läsa Biltema-katalogen innan han ska somna och så har han köpt gubbsandaler…!

När jag påpekade att de var gubbiga sa han att de hade han köpt för att jag hade slängt hans foppatofflor.

Var är den snygga killen jag gifte mig med, alltså vad hände!?

Nu har jag iallfall köpt tre par läsglasögon, och de ska alltid ligga tillgängliga på vissa ställen i huset.

Hur tantigt är inte det?

Tanteriet kommer smygande. Under tio år som tävlingsförälder vande jag mig av med att handla kläder.

Men om jag någonsin går in i en butik och tänker att nu ska jag hitta mig nåt snyggt dras jag liksom av en osynlig kraft mot hörnan med raka, grå koftor.

Det slår aldrig fel! Av allt snyggt i en butik dras jag till en dödstråkig, grå kofta!

Alltså, vad är det??

Sen går jag ut därifrån utan att ha köpt något alls.

Ett tag la jag ut bilder på katter hela tiden också i mina sociala medier.

Katt i soffan, katt i knäet, katt på tangentbordet.

Kattbilder är verkligen tantmarkör tio av tio!

Pelargoner, kattbilder, koftor.

Det är tantens kännetecken. När dessa börjar dyka upp i ditt liv, då vet du.

Vad VILL tanten? Det är nog det jag är rädd för.

Jag är onekligen rädd att hon ska tråka ner mitt liv och att jag ska tappa all färg och livsglädje.

Att jag ska gå runt i gråa koftor och inte orka tona håret.

Helt plötsligt få sunkiga värderingar och vara pinsam på Facebook -åldringarnas sociala medieforum.

Men tänk om det inte måste bli så?

Jag kanske inte borde vara så rädd att bli tant?

Varför har världen lärt mig att det är jättedåligt att vara tant?

Det kanske är supernajs att vara tant?

Göra som man vill, skita i vad andra tycker, släppa sånt man inte bryr sig om längre.

Ja, just det. Det är kanske är så att världen inte vill att vi ska gilla att vara tanter?

Jagmenar, då tappar de ju verkligen kontrollen över oss, om vi gillar att vara gamla, fula och oregerliga!

Nu är tanten här iallafall, på lur i mitt liv hela tiden.

Jag kommer inte bli av med henne. Och hon kommer inte stanna ute i trädgården, hon har redan intagit delar av huset.

Jag kanske ska släppa in henne lite ändå. Glänta på dörren, bjuda in henne på kaffe, höra vad hon vill egentligen.

Ge upp motståndet.

Hon kanske bara tänker säga till mig att nu Ulrika när du har tänkt bli författare får du skärpa dig och göra en plan för det.

Katten tycker absolut att jag ska bli författare, får då får han ligga så långa stunder i mitt knä.

Och det är inte alls något fel med koftor och pelargoner och katter.

Okej, tänker jag svara då.

Du kan få komma in. Lite.

Om du kan berätta hur jag ska göra den där planen.

Tanter är bra på sånt. Planera och organisera.

Men inte i stallet. Där får du inte komma in!

Hell no!

Det är där barnet i mig bor.

I mitt stall är det tantförbud.

På hästryggen är jag för evigt tretton år!

(på bilden var jag 48)

Kommentarer

Etiketter:, ,