Det här med spons – inte så lätt som man kan tro.
Då och då och då skriver någon, vanligtvis en mamma, till mig och frågar om hur man får spons.
Tja, om jag det visste!
Nyligen skrev också en person i en lätt dömande och missunnsam kommentar under mitt förra inlägg att man får väl skaffa sig sponsorer om man vill ligga på elitnivå!
Ja, visst! Självklart! Det går knappast att hålla på med hästsport på högre nivå om man inte har massor av egna pengar -eller sponsorer. Gärna både och.
Men -det är bara inte så jäkla lätt! Att få sponsorer alltså.
Man får skilja på spons och spons. Spons kan vara att få en ridhjälm eller en burk tillskott av ett företag, och det kan vara pengar.
Pengar är ju det som verkligen behövs. Men det verkar vara extremt svårt att få pengar. Vi känner många i eliten, men vet ingen som får spons i rena pengar. Isåfall säger de det inte.
Nu i sociala medier-tider är det produkter som är det vanliga, och företagen har upptäckt att unga ryttare blir jätteglada för prylar.
De känner sig utvalda och speciella och visar tacksamt upp att de är just utvalda, via bilder i sociala media.
Pengar skulle de aldrig våga be om.
Men så har det inte alltid varit. Jag talade nyligen med ett äldre proffs som för 20 år sedan kunde kvittera ut flera hundra tusen kronor årligen från en sponsor, PLUS fick produkter i mängder. Någon exponering i sociala medier som tack var det inte tal om, eftersom sociala medier inte fanns då.
Jag bara undrar, händer sådant ännu? Att man får en massa pengar, menar jag. Spons på individnivå tycks ha urholkats till att i de allra flesta fall enbart gälla prylar.
Peder och Malin har sitt HM. Men de är ju megastjärnor. Det finns ett stort lager av ryttare strax under dem, hur klarar de sig om de inte har rika pappor?
Jag och Saga har fått en hel del “punkt-spons” i form av produkter. Vi har till exempel fått kläder och utrustning från flera olika håll, vi är jätteglada för det, för i början av hennes tävlingskarriär var hennes tävlingsgarderob ingen rolig syn! Allt var sönder, gammalt och i fel storlek.
Tack vare hennes framgångar i fälttävlan (och tack vare mig får man kanske i ärlighetens namn säga) behöver hon inte längre se ut som hej kom och hjälp på tävlingarna.
Men pengar? Nä, det har vi aldrig fått från ett företag. Det känns som en utopi.
Och hur glad man än är för fina schabrak och ridbyxor så betalar de inte licenserna, tävlingsagvifterna, uppstallningen, färjebiljetterna, träningarna, drivmedlet.
Det finns folk som är fenomenala på att fixa spons, jag är inte sådan tyvärr. Jag kan inte prata för mig själv, jag har svårt att övertyga andra om mitt ”värde” trots att jag har 22 400 följare här och även ett antal tusen på Instagram.
Jag önskar så att jag var begåvad på det där. Det tar massor av tid och kraft och kräver en speciell sorts människa.
Iallfall. Om du vill få någon form av spons tror jag följande är viktigt:
* Du ska ha uppnått en viss nivå inom det du håller på med och det ska finnas en beständighet i det du gör.
* Du ska vara en trevlig, ambitiös person som hedrar företaget. Som behandlar människor och djur väl, och som är en god förebild.
* Du ska kunna ge något tillbaka, det vill säga erbjuda exponering, vanligen via sociala medier och/eller via plats på din transport eller lastbil.
Produktsponsorers eviga klagomål är att ryttare gärna tar emot produkter, men sedan inte orkar lägga ut om dem.
Sedan kan man ju undra hur länge man ska hashtagga ett företag för att man fått någon produkt av dem. Förr räckte det ju med att man använde den. Det är nog något man bör komma överens om direkt.
Hästföretag har tyvärr ofta en ganska snäv ekonomi. Jag skulle tro att lokala företag som vill lyfta fram en lokal förmåga skulle kunna vara bra sponsorer även för ridsporten.
Eller kanske jätteföretag som tex Libresse, som vänder sig till kvinnor? Ett kungarike till den som lyckas sälja in en annons från Libresse åt mig! 😉
Skämt åsido, huvudregeln är att man måste ge något tillbaka.
Du kan inte bara få, du måste ge också.
Det är det spons handlar om.
Lycka till!