Morgontrött

Det finns en sak som starkt talar emot mig som hästmänniska: jag är morgontrött. Riktiga hästmänniskor studsar upp klockan fyra, rider tre hästar och mockar alla boxarna innan frukost. Sedan ligger hela dagen öppen för dem som en röd matta.

Det är iallfall så jag tror att de morgonpigga fungerar. Morgonpigga människor går hela dagarna omkring på en röd matta och kan känna sig perfekta för att de gjorde allt det där innan andra människor ens fått upp rullgardinen.

På riktigt, jag känner sådana. Flera stycken. De hoppar upp och gör allt det där! De är alltid inte så roliga att umgås med som börjar gäspa redan innan nionyheterna, men innerst inne avundas jag dem djupt. Jag vill också vara uppe kl 04, sitta till häst 04.45 och vara klar med allt innan jobbet.

Speciellt på vintern är jag morgontrött. Under den mörkaste årstiden är det rena koman nästan. Jag har på allvar börjat fundera på att bygga in en espressomaskin i väggen bredvid sängen och ha den laddad och klar innan jag släcker.

Det finns en sak jag kan bli irriterad på morgonpigga människor för. Utöver att de är så vidrigt morgonpigga, alltså. Jag kan bli sur över att de tror att det bara är att kamma till sig så blir man som de. Att vi morgontrötta bara är slashasar som borde skärpa oss.

De vägrar tro att det som är jättelätt för dem är en kamp mot naturkrafter för mig!

But I´ve got news for you: morning people: det är medfött! Jag såg ett program om det på Kunskapskanalen. Man är antigen eller. Man är morgonmänniska eller kvällsmänniska. Det kan ha funnits överlevnadsaspekter med i detta; om några i stammen eller familjen var vakna längre än andra och vissa vaknade före andra så var man mindre utsatta för rovdjur och andra hot.

I vår familj är vi kvällsmänniskor. Vi slåss om vem som ska slippa morgonfodra. Tisdagar och torsdagar är det Saga, de andra dagarna är det jag eller mannen. Om han inte är bortrest på jobb, då är det jag.

Våra inackorderingar slipper morgonfodra. Vårt hus ligger bara 20 meter från stallet och vi hör allt. Om de så skulle stänga bildörren helt ljudlöst och smyga förbi som indianer skulle vi vakna när de kom in i stallet och hästarna gnäggade.

Det finns i och för sig bra saker med att höra allt. Rullar en häst fast i boxen hör vi det och kan gå ut och hjälpa den. Det har hänt flera gånger.

Men iallafall, det är lika bra att inackorderingarna får slippa, och någon tid på dygnet kan det faktiskt vara skönt att inte ha folk utanför fönstret. Istället ber vi dem om hjälp när vi åker bort.

Varje morgon samma sak. Det som till sist efter obeskrivlig vånda får en ur sängen är en molande panik över att det står hungriga hästar i stallet. Så man drar på sig morgonrocken och kanske en jacka på den, stoppar fötterna i första bästa stövlar och går ut. En morgontrött gårdsmupp som inte ser riktigt klok ut.

Maken är operasångare. I hans värld gör man ingenting alls innan lunch. En gång var det någon som hade bett hans kollega att repetera klocka tio på förmiddagen, och sångaren var så upprörd; hur kunde någon be någon att göra någonting alls vid denna vidrigt tidiga timme?!?

Ändå är maken ganska duktig på att ta ut hästarna. Han går och lägger sig igen efteråt. Det gör inte jag.

Nå. Har man hästar får man gå upp, så är det bara. Sen om man går upp fyra eller halv åtta är en annan sak. Hos oss är det mera åt halv-åtta-hållet (men å andra sidan nattfodrar jag vid kl 23).

Snart är det kolsvart ute när vi vaknar. Jag tror jag ska göra verklighet av den där espresso-luckan i väggen faktiskt. Konstigare saker har väl folk haft i ett sovrum.

/Ulrika