Mission impossible. Tokstress inför avresan.

Det är vår stallveranda där på bilden. Jag försöker att sitta där och njuta ibland. Men i själva verket blir det inte så ofta.

I förrgår var vi på Flyinge, lördags kväll körde jag de 60 milen hem igen. Mannen är i Finland och gör några konserter, och någon måste alltid vara här eftersom vi har ansvar för en massa djur, egna och andras.

Alltså var det bara att åka hem igen.

Saga och Aldrie är kvar därnere, i tryggt förvar hos Niklas Lindbäck (han rider i seniorlandslaget, för er som inte har järnkoll på fälttävlan) och hans sambo Lotta.

Här går jag nu hemma och försöker ordna det sista inför vår stora resa.

Min fixa-lista för de närmaste tre dagarna:

* kattkunder, alla dagar

* hovslagaren på 4 hästar onsdag

* dräktighetskoll sto, onsdag morgon tidigt

* hämta ut Aldries pass på Strömsholm

* hämta lastbil i Katrineholm

* lämna av släpet i Katrineholm

* fakturera

* ta ut och växla pengar

* köpa kraftfoder och vitaminer

* tvätta

* hämta 10 st HorseHage-balar

* hinna till veterinärkontroll inför avresa med distriktsveterinär i Skåne på torsdag (jag måste hinna dit för jag kommer ha passet med mig)

* skriva listor åt My som ska bo här och ratta ruljansen åt oss när vi är borta, se till att hon har alla telefonnummer

* köpa resväska

* ärenden på Apoteket

* packa

* boka tre färjor i utlandet

* gärna också köpa färg åt en person som tänkte måla här när vi är borta

… och ändå är det en resvan tävlingsfamilj i Skåne som gör vår resrutt, det hade jag aldrig klarat……!

När man är stressad ska man bara andas och sitta och ta in alla dofter och intryck, det kallas visst mindfulness.

Men näej, jag kan bara inte sitta och dofta på rosor nu!

För nu ringde någon och förklarade att vi måste fixa något som heter “Traces” också!

Det är ett datoriserat intyg som vissa länder kräver, och som ska innehålla avsändar- och mottagaradress (det blir Niklas och Lottas adress -Mill Street, Irland), transportmedel och registeringsnummer på lastbil, namn på godkänd transportör (Carina) och nummer på hennes intyg (hon pluggar i detta nu som en dåre för att få ut det där intyget), övernattningsställen, resans längd, färdplan….

Panik igen!

Mission impossible! Varför har man inte en helikopter??

Ja, varför finns det inte hopfällbara hästhelikoptrar för svenssonbruk? Då skulle man ju slippa alla jäkla vägar och lastbilar och färjor och skit.

Vägarna skulle slippa oss också!

Kan någon på Chalmers genast uppfinna Hästhelikoptern!? Hör av er, jag har massor av idéer om hur den ska se ut och funka.

(djupt andetag)

tillägg på fixalistan:

* samla in en miljard uppgifter, varav de flesta inte är klarlagda än, och mejla till distriktsveterinären som måste fylla i Traces…

Jag svär, att ha ett barn som tävlar på den här nivån är ett halvtidsjobb.

Det här här jag skrivit som ren terapi. Det hjälper mig att tänka.

Skönt ändå att det finns många att fråga. Emelie som jag håller kontakt med på förbundet om pass-grejen ska ha medalj.

Eller åtminstone en blomma.