Miljöfrågan måste upp på SvRf:s agenda. Det vi gör är inte hållbart.

Jag tänkte på det hela tiden då vi var ute och tävlade.

Det där jäkla körandet.

Till träningar och tävlingar.

Hur sjukt det kändes.

I början tävlade Saga inte så våldsamt långt bort.

Men ju bättre det gick, desto längre tvingades vi köra för att ta oss till de tävlingar som krävdes på den nivån.

Under min dotters första år i ponnylandslaget i fälttävlan körde vi minst 300 mil plus gjorde en EM-kvalresa till Polen, det vill säga ytterligare cirka 100 mil plus en färjeresa.

Enbart till tävlingar.

Vi pratar 400 mil på vägarna -för en enda ponnysäsong.

Till detta kom alla resor till träningar och landslagsträffar. Det blir nog ytterligare 200 mil.

Så vi landade på 600 mils körande för det här ridandet.

För på den nivån tränar man mycket, och de bästa tränarna som man behöver bor sällan på granngården.

Rätt som det är säger landslagsledaren att den helgen ska ni på träningshelg i Östergötland och den helgen är det landslagsträff på Strömsholm.

Köra, köra köra.

600 facking mil. Om året!

Det sved i plånboken naturligtvis. Vid denna tid stod både jag och min man mitt i förändringar i våra respektive karriärer och vi var inte beredda på vad det kostade att ha en unge i ett landslag.

Allt var på håret de här åren.

Fem år senare när dottern var i Young-rider-landslaget tvingades vi åka till Skåne för enskilda träningar för att landslagsledaren hade utsett en landslagstränare -60 mil från oss.

Jag skojar inte. Vi åkte till träningar i Skåne!

Det var inte bara dyrt och miljövidrigt, det var dessutom inte träning som passade Sagas häst så resultaten började sjunka till råga på allt.

En annan gång blev vi uppmanade att åka på en kvaltävling fyra länder bort, fast det fanns tävlingar närmare.

Hur som helst.

Detta är hästsporten.

Noll miljötänk hos ledarna.

I vår gren fälttävlan har man dessutom börjat lägga tävlingar som förr gick på en dag över två vilket ytterligare ökar på körandet.

Jag försökte debattera miljöfrågan här i bloggen för cirka fem år sen, men minns att det föll ganska platt.

Tiden var kanske inte mogen, fast den borde ha varit det.

Nu tar hästsporttidningarna upp det allt oftare.

Bra. Det är hög tid. Vi är ju alla delaktiga i detta.

Det talas nu om flygandet med hästar kors och tvärs i Europa och till Florida. Det är ju totalt vansinne.

Men det vi gjorde oss skyldiga till hemma i Sverige, var också totalt vansinne.

Tio år senare kan jag se tillbaka och tänka: varför utvecklas ingenting?

Varför säger ingen på SvRf till en landslagsledare att nej, lägg inte träningar 60 mil bort! Rekommendera inte kval på kontinenten om det finns närmare.

Varför tänker de inte på det här?

Och varför finns det fortfarande inte miljövänliga sätt att förflytta sig?

Jag tillhör en generation som växte upp i en tid då allt bara blev bättre.

Framtiden var vår!

Vår NO-lärare Klas var en optimistisk man.

Han tittade ut över oss elever i åttan och sa: tänk vad lyckligt lottade ni är! Ni kommer få vara med om lösningarna på allt! När ni är vuxna finns det botemedel för cancer och alla energiproblem kommer vara lösta! Ni lever i en helt fantastisk tid!

Han hade fel. 40 år senare pruttar vi fortfarande runt i bensinbilar och skitar ner planeten med diesel.

Idag kör jag inte längre omkring med de hästar jag har kvar. Vi är mest här hemma.

Om jag tränar skrittar jag till tränaren som finns i närheten. För jag är inte tävlingsryttare utan bara en gammal hobbyryttare.

Men faktum är att hela hästeriet är en miljövidrig grej att hålla på med. Ändå.

Jag vet det, och jag lider av vetskapen.

Vetenskapen kan sätta folk på månen och man har uppfunnit AI, men mysteriet med hur vi förflyttar oss utan att köra planeten i fördärvet, den nöten kan tydligen inte knäckas.

Jag har ingen lösning, gott folk. Som enskild människa känner jag en enorm ångest och vanmakt över nästan allt jag gör.

Jag har ett liv på denna planet och jag vill gärna leva det livet.

Men precis allt jag gör, även bara det att jag äter och finns till, förgiftar, smutsar ner, förstör för mina eventuella barnbarn.

Jag antar och hoppas att det sitter en massa smarta ingenjörer och kämpar med hjärncellerna så det slår gnistor om det.

Om hur tekniken ska bli grön på riktigt och hur vi ska kunna finnas här och kunna leva, inte bara överleva, utan den åverkan på planeten som vi gör idag.

Jag hoppas också att miljön ska upp på agendan hos Svenska Ridsportförbundet.

Bilden är från Ponny-EM i Malmö 2015.