Mellan högt och lågt! Nervpärs på distans.
Idag var det kast mellan högt och lågt!
Medan jag hjälpte bedårande, modiga ekipage att övervinna 30-centimetersbanor på pay´n jump försökte jag hålla kontakten med familjen, som var i Skåne på en tävling i Össjö.
Från lättast tänkbara tävling till en enstjärnig i Össjö, en så kallad U25-klass (Under 25 år) med fina prispengar från Swedish Eventing.
Vi kan sällan åka bort alla tre. Någon måste vara hemma och sköta gård och ta emot kunder. Nu var det jag.
Alltså hjälpte jag till på min gårdsgranne Ulricas pay ´n jump. Här är Ulrica med ett av dagens ekipage:
Jag är så GLAD att det finns träningstävlingar där hindren är pyttelåga. För det behövs!
Alla ska ju börja någonstans. Det borde finnas i fälttävlan också.
När jag såg barnen som kämpade med sina små hinder tänkte jag att det är inte så jättelänge sedan Saga var där.
Jag sprang också med runt på första 30-centimetersklassen.
Till pappan vars son ramlade av tre gånger från sin busponny sa jag: de där blir de bästa sen!
Killen fick en extra tapperhetsrosett för att han satt upp igen hela tre gånger innan mormor och andra anhöriga tyckte att det räckte med avramlingar.
Det var vuxna med också. Som sagt, lätta träningstävlingar behövs!
Vårinackordering My hoppade 80 + 90 cm på sitt fullblodssto. De har gått en lång väg tillsammans, de två.
Från pyttehinder hemma till enstjärnig fälttävlan långt borta. Saga låg fyra inför terrängen. Jag kikade lite på ställningen och uppskattade att Saga nog skulle bli trea.
För att var ett ekipage som har mindre än ett år tillsammans bakom sig har de gjort väldigt bra ifrån sig.
Hur som helst, det är minst lika nervigt att följa tävlingen hemifrån! Där gick jag och vankade.
Men vafan! Tio minuter innan Sagas start ringde veterinären där nere och sa att Saga hade missat veterinärbesiktningen!
Panik! Saga borde vara på framridningen just då! Jag fick inte tag i varken Saga eller pappa Gabriel.
Tre minuter innan start var jag i upplösningstillstånd, jag gick ifrån min funktionärssyssla och ringde upp veterinären. Hade de fått tag på Saga?
– Vi hade bara glömt sätta kryss, hon hade besiktigat.
Jaha…! Sen hängde sig Equipe så det gick inte att se hur det gick!
Ni vet när det händer. Frustrationen var outhärdlig!
När vi cyklade hem genom skogen förstod jag inte varför de inte ringde och berättade hur det gått! Fast de trodde kanske att jag såg på Equipe, och jag vet ju hur mycket det är när man är på plats.
Katastroftankar for genom huvudet, tänk om det gått åt skogen? Varit en olycka?
Efter nästan en timme fick vi veta att Saga kommit trea. Vilket är riktigt, riktigt bra i den konkurrensen! >
När en av oss vuxna är borta blir det lite tungt för den som är hemma. Urgulliga medryttaren Tyra Kempe har bott hos oss och hjälpt till med hästar och katthotell och pay´n jump, och i fredags hoppade hon upp barbacka på mitt sto (modigt, för det är en glödhet dam som kan hoppa till) och tog Chill Out på en kort promenad.
Han lät sig snällt ledas i grimma och grimskaft.
Det var det. Nu finns chans för EM på Irland. Isåfall får vi trolla med knäna. 50 000 går en sån sak loss på, i runda slängar.
Saga vann 8000 idag, och SvRf skjuter tydligen till cirka 10, så då är det bara 32 000 som fattas.
Men blir det så så löser vi det. Det är klart vi gör!
If there´s a will, there´s a way!
